Annandag Påsk

Psalm 146

Psalm 147

Predikan på Annandag Påsk (1) 1983 års Ev. bok

i S:t Sigfrids kyrka, för S:t Stefanus Koinonia

Måndag 2 April 2018, av Kåre Strindberg

    över

Jonas 2:1-11.  Apg 10:34-43.  Luk 24:18-35

Psalmer:  146:1-3. 668. 147. 153:1-4. 359. 517.

Firningsämne: Möte med Den Uppståndne

Beredelseord: Jak 3:9-19a

I Faderns och Sonens och Den Helige Andes namn:

   De sista dagarna har varit mycket omtumlande.

Tungt har det varit att försöka förstå

varför Jesus måste lida så.

   Och overkligt, att möta så många människor som firar Påsk

utan att riktigt förstå varför.

Solen skiner, men annars är inte mycket sig likt.

Vi har sett vandringsmän.

Nu ser vi två män som talar om Jesus.

De har mycket kärlek till Honom,

men de ser ingenting att hoppas på.

De, som så många andra hade hoppats att Jesus

skulle handlat annorlunda, än Han gjorde.

   En man, som de inte känner igen,

har hört deras klagan,

och nu förebrår Han dem för deras otro.

Så förklarar Han det viktigaste

i de Bibliska Skrifterna för dem.

De blir inte förnärmade. Tvärt om.

De ber honom stanna.

Och tur var det, för det var Herren Jesus

som uppenbarat Sig för dem.

   När de möter Jesu närmaste lärjungar

får de veta att Herren har visat Sig för Simon Petrus.

Och plötsligt, medan de ännu talar,

står Han mitt ibland dem och säger:

”Frid över er!”

   Det är ingen drömvision.

Han har brutit bröd med Kleopas och den andre.

Han har ätit fisk med lärjungarna.

Det är samme Jesus som blev korsfäst – såren är kvar.

II: Kristus är uppstånden – Ja, Han är sannerligen uppstånden! :II

Hans kropp är inte jordiskt trasig, utan fri.

Johannes berättar senare att Han denna dag

går genom stängda dörrar.

Hans uppståndelses kropp är inte begränsad av tid och rum.

En ny tidsålder har inletts med Kristi uppståndelse.

Den är krönt av stor härlighet.

Med lärjungarnas nya stärkta tro

växer också deras hopp och frimodighet.

Apostlarna får uppdraget att förkunna för alla folk i Hans namn.

Vi kan jämföra med Jona i den gammaltestamentliga läsningen.

Vi kan kalla honom för den motvillige missionären.

   Kyrkofadern Kyrillos av Antiokia (+444 e.Kr.) skriver om Jona:

”Även Gud Faderns Son sändes för att predika för hedningarna,

men Han var inte ovillig till tjänsten,

och inte heller försökte Han fly undan Guds ansikte.”

   Antikens lärde vandrade ofta med sina lärjungar.

Det är så mycket i tillvaron som är svårförståeligt,

och mycket verkar sakna mening och mål.

En vandring, däremot, har både start och mål.

Så har även livet. Därför underlättar det att gå i vacker natur

när man behöver tänka efter.

Antikens lärare hade olika skolsalar,

men man gick ofta och samtalade.

”Den peripatetiska skolan” – Den vandrande skolan,

senare förebild för pilgrimsvandrare.

När man är ute och går så ser man någonting nytt, för sina ögon.

Det kan hjälpa en att tänka lite nya tankar.

Och man lämnar också bokstavligen en trakt.

Det kan hjälpa en att lämna lite dystra tankar.

Det finns två huvudgrupper av tro:

1) Där finns den uppenbarade tron, som Gud Själv  har visat direkt,

eller indirekt, genom Sina profeter, apostlar och evangelister.

Vi kan kalla den för Den objektiva tron.

2) Sen finns där den subjektiva tron, det vi tror.

Alla människor tror nu lite olika,

och om den tron var rättesnöret så hade vi lika många religioner

som det finns människor.

Det är meningen att vi skall rätta vår tro efter det Gud har uppenbarat:

”Såsom i himmelen så ock på Jorden”.

Vi har en gemensam, kollektiv, tro och trosbekännelse,

som vi, som kyrka, ropar ut till Världen,

mottagen av trons fäder och mödrar

och bevarad i trohet genom årtusendena.

Men, tänker många, Kristus är nu en sak,

men kyrkan här på Jorden är full av brister.

Ja, det är sant.

Maktmänniskor söker ledarskap både inom och utanför kyrkan.

Desto större anledning att engagera sig i kyrkan,

för Guds skull!

Trons folk har alltid fått fiender, Jesus varnade för det:

”Om världen hatar er, kom då ihåg att den har hatat Mig före er.

Om ni tillhörde världen skulle världen älska er som sina egna.

Men nu tillhör ni inte världen, utan Jag har kallat er ut ur världen,

och därför hatar världen er. Kom ihåg vad Jag har sagt er:

tjänaren är inte förmer än sin herre. Har de förföljt Mig

kommer de också att förfölja er.

Har de bevarat Mitt ord kommer de också att bevara ert” 

(Joh 15:18-20.

De kristna är kallade, som kyrka, att göra skillnad i denna värld.

Jesus säger efter Saligprisningarna:

”Ni är Jordens salt     Ni är Världens ljus”  (Matt 5:13, 14).

Överallt där människor är inblandade,

finns dock risken att man ibland blir besviken.

Men det finns något självreparerande som bärs upp

av Den Helige Ande,

som inspirerar reformation och förnyelse i trohet med

Den heliga traditionen.

”De som sår med tårar skall skörda med jubel” (Ps. 126:5.

”Kom, skingrade hjord, till din Herde igen.”

Det är spännande att få vara med i ett gott sammanhang!

”Bär varandras bördor, så uppfyller ni Kristi lag”,

skriver Herrens apostel  (Gal 6:2). Varandras bördor

– Vad är det för vits med det?

Det här är det typiskt dramatiska bildspråket i Bibeln,

som inspirerat författare och talare i alla tider;

Shakespeare, Vilhelm Moberg, Sara Lidman, Astrid Lindgren,

för att bara nämna några.

Bibelspråket ”Bär varandras bördor” står i våra vigselbevis

och läses vid många vigslar.

Varför tåras så mångas ögon vid vigslarna?

Paren uppfyller det här budet spontant.

Bröllopsparen är Guds gåva till hela samhället.

Man och kvinna kompletterar varandra i skapelsen.

Att i någon mening kunna bära varandras bördor

förutsätter dock att man vet hur den andre har det.

Herren vet hur det är ställt med oss.

Vi andra måste fråga varandra.

Hur kan vi lära oss att bära varandras bördor?

Börja med att glädja er med dem som gläder sig:

”Gläd er med dem som gläder sig

och gråt med dem som gråter”,  (Rom 12:15).

Kraften att göra det kommer från Kraftens Gud:

”Kasta din börda på Herren, Han skall uppehålla dig” 

(Psalt 55:23).

Denna världens hårda lag säger:

”Som man sår får man skörda”     och 

”Som man bäddar får man ligga.”

Påskens gåva innebär att:

Vi får skörda vad Kristus har sått.

Vi får ligga där Kristus har bäddat.

Vi får älska med den kärlek som Han har givit.

”Höj den röst i lovsång, ropa ut i fröjd:
Jesus är min Herre, Han gör allting nytt.”

Ära vare Fadern och Sonen och Den Helige Ande,

såsom det var i begynnelsen, nu är, och skall vara,

från evighet till evighet.   Amen.

Psalm 153

Psalm 359

Psalm 517

Postludium

Anders och Hans åke i samtaloch ett nyfiket litet barn