Annandag Jul

SKRIFTETAL

In nomine…

Nåd och frid åt er i allt rikare mått genom kunskap om Gud och Jesus, vår Herre. Ty allt, som leder till liv och gudsfruktan, har Hans gudomliga makt skänkt oss genom kunskapen om Honom, som i Sin härlighet och kraft har kallat oss. Amen.

Oremus:

Rena o Gud våra hjärtan och samveten, så att Din Son, när Han kommer till oss, finne i oss en beredd boning. Amen.

Vi firar idag vår skyddspatron den helige Stefanus. Som ni redan vet, så firades Jesu födelses fest från början vid olika tider, mest på Epifania den 6:te januari. Nu kommer då de gamla förberedelsefirningarna att äga rum efter Jul. Så redan innan man firade Jesu födelse den 25:te december, så firade man minnet av S:t Stefanus den 26:te. Den Helige Stefani öde visar oss, vad som kan ske med den kristne. Idag skall vi förutom att fira hans minne, även fira vår koinonias högtidsdag. Våra synder och tillkortakommanden bekänner vi som vanligt, men samtidigt skall vi fyllas av tacksamhet, tacksamhet över att Jesus fötts och att Han grundat Sin Kyrka.

Dagens psalm, den 46:te, tolkar, vad vi har att tacka för: Gud är vår tillflykt och vår styrka, en hjälp i nöden, som aldrig svikit. Därför räds vi inte, om än jorden skälver och bergen störtar i havets djup, om än vattnen brusar och skummar och bergen darrar vid havets uppror. Här är en flod vars strömmarger glädje åt Guds stad, som den Högste har helgat till Sin boning. Därinne bor Gud, den skall aldrig falla, den får hjälp av Gud när morgonen gryr. Folken larmar, riken vacklar. Då hörs Hans röst och jorden bävar. Herren Sebaot är med oss, Jakobs Gud är vår borg.

Ja, Herren är i Sitt heliga tempel, Hans tron är i himmelen. Han är ock när dem, som har en ödmjuk och förkrossad ande. Han hör de botfärdigas suckar och vänder Sig till deras bön. Låt oss därför med förtröstan gå fram till Hans nådetron och bekänna vår synd och skuld så sägande:

PREDIKAN

In nomine…

Gudstjänstfirande församling!

Denna dag har något av ett dubbelt budskap. Igår fick vi glädjas över att Ordet blev kött. Frälsaren kom till jorden. Idag kommer varningar: Hur det kan gå för Jesu efterföljare. Jesus hade varnat så mycket, att de första kristna säkert var medvetna om farorna. Tidigare var några versar från Matt 23 text på denna dag, några av Jesu verop. 34 Därför skall Jag sända er profeter, visa män och skriftlärda. Somliga av dem kommer ni att döda och korsfästa, och andra kommer ni att piska i era synagogor och jaga från stad till stad… 37 Jerusalem, Jerusalem, du som dödar profeterna och stenar dem, som blir sända till dig. Hur ofta har Jag inte velat samla dina barn så som hönan samlar sina kycklingar under vingarna, men ni ville inte.

Bibeln har många varningar för hur det kan gå, om vi överger närheten till Gud. Jag har tittat lite i gamla postillor och funnit, att man talar väldigt litet om den Helige Stefanus. Med hänvisning till dåtidens text talar man om Guds nåd, människans nådesförakt och Evangeliets kraft. Man tar upp Gammaltestamentliga texter, som berör detta. Jes. 65: 2 f. Ständigt har jag räckt ut händerna mot ett tredskande folk, som vandrar den orätta vägen och följer sina egna planer, det folk som öppet kränker mig hela tiden.

I 2 Krön. 15:2 läser vi: Hör på mig, Asa och hela Juda och Benjamin! Herren är med er, om ni är med Honom. Om ni söker Honom, skall han låta er finna Honom, men om ni överger Honom, skall Han överge er. Dessa ord från långt tillbaka är både uppmuntrande och varnande. Men är vi med Honom, så är Han med oss. Man har sagt, att martyrernas blod blev Kyrkans utsäde. Vi firar idag den förste martyren, den helige Stefanus. Han har följts av otaliga blodsvittnen, även i våra dagar är de många, som delar hans öde. Den helige Stefanus var bland de första diakonerna, som skulle hjälpa apostlarna.

Vi läser i Upp. 15:2 Och jag såg liksom ett glashav blandat med eld, och de, som hade kämpat sig fria från odjuret och dess bild och talet för dess namn, stod på glashavet med Guds harpor i händerna. Kristi församling på jorden är en stridande församling. Det syns tydligt även i våra dagar. I Efesierbrevet 6 läser vi: Ty det är inte mot varelser av kött och blod vi har att kämpa utan mot härskarna, mot makterna, mot herrarna över denna mörkrets värld, mot ondskans

andekrafter i himlarymderna. Av det sagda kan vi se, att där finns två fiender: Världslig makt, sedan otro och Djävulen och hans anhang. Farligast är naturligtvis de onda andemakterna, ty dessa kan förföra och förvirra oss. Kyrkans inomvärldsliga fiender kan väl förgöra den troendes kropp men inte själen.

En kommentar talar om församlingens trosstrider. Grunden är tron på Jesus som människornas Frälsare. Rom. 10:10 Hjärtats tro leder till rättfärdighet och munnens bekännelse till räddning. Bibeln visar oss, att med tron följer strider. Den helige Paulus skriver till Timoteus i första brevet, 6:12 Kämpa trons goda kamp, sök vinna det eviga livet, som du har kallats till. Hebréerbrevet (12) talar även det om strid och kamp: Låt oss då, även vi, befria oss från allt som tynger, all synd som ansätter oss, och hålla ut i det lopp, vi har framför oss. Låt oss ha blicken fäst vid Jesus, trons upphovsman och fullkomnare. Att komma till tro och att behålla tron är alltid en form av strid. Otroshjärtat tar inte emot tron utan vidare. Där finns invändningar, högmod, förnuft som kämpar. Det dröjer innan ett sådant hjärta säger med Jakob i 1Mos. 32:26 ”Jag släpper Dig inte, förrän Du välsignar mig.”

Trons strider mot otron upphör aldrig. Den striden blossar upp titt som tätt, ty Djävulen vill ta bort tron ur hjärtat, särskilt när själen vandrar i ökentrakter. Då, när nåden icke förnimmes, när hjärtat är trögt, kan stapplanden och syndafall förekomma. Det blir strider, som måste utkämpas under bön och åkallan av Jesu Frälsarenamn.

Det är också en strid i världen mot otrons människor. Det är strider, som kan leda till martyrium. Vi läste i dagens evangelium: Akta er för människorna. De skall utlämna er åt domstolar, och de skall piska er i sina synagogor. Och ni kommer att ställas inför ståthållare och kungar för Min skull och stå som vittnen inför dem och hedningarna. En bekännelse av Herren Jesus leder ofta till strider. Den kristne skall älska frid och söka undvika strid. Men ibland är detta ej möjligt. Herren Jesus säger själv: Tro inte, att Jag har kommit med fred till jorden. Jag har inte kommit med fred utan med svärd. Det kan en sann kristen inte göra något åt, att världen larmar och krigar, när den ser en kristen bekännare.

Kristi kyrka är alltid en bekännande kyrka, som har att strida för sin tro. Världen vill gärna ta bort bekännelsen och tämja kyrkan till ett lydigt redskap. Det sker tyvärr på många ställen idag. En församling utan bekännelse är ett salt utan sälta, ett ljus, som inte brinner eller som sätts under skäppan, där det ej kan lysa.

Det är inte alla gånger lätt att vara en Jesu lärjunge. Broder skall skicka broder i döden, och en far sitt barn. Barn skall göra uppror mot sina föräldrar och bringa dem om livet. Ni skall bli hatade av alla för mitt namns skull. Utan kors ingen krona. Utan kamp ingen seger. Det är den kristna församlingens erfarenhet i alla tider. Hoppet under striden, som håller modet uppe, är Kristi härlighetshopp. Han, som har givit löfte, är trofast.

Vi kan här tillägga, att för urkyrkan var det självklart, att sluttiden skulle vara en förföljelsetid. Denna syn fanns redan hos judarna, som talade om födslovåndorna i den messianska tiden. Det är skillnad mellan Kyrka och samhälle. De kan i mångt och mycket samarbeta, men Kyrkan är till sitt väsen en främmande storhet i världen. Kristen klokhet får aldrig bli världslig klokhet, aldrig kyrkopolitik eller taktik. Den kristna klokheten tolkas av den helige Paulus med orden i 1 Kor. 1: 23, 25: vi förkunnar en Kristus, som blivit korsfäst, en stötesten för judarna och en dårskap för hedningarna, Guds dårskap är visare än människorna.

Vi får så fortsätta fira vår julhögtid i glädje över att Ordet blev kött. Samtidigt skall vi vara på vakt mot kristendomens fiender. Vi påminns åter och åter om vårt ansvar att vittna. Jag hittade följande sång i en anteckningsbok, som min faster samlat sånger i. Vi slutar predikan med att meditera över några verser: 

Du talar om väder du talar om vind

Du talar om rosor på ungdomlig kind.

Varför talar du icke om Jesus,

Du talar om solsken, du talar om regn.

Du talar om stater dess lagar och hägn.

Varför talar du icke om Jesus,

Som är syndares bäste Vän?

Du talar om samfund, bekännelse än

Så gärna om böcker och lärare, men

Varför talar du icke om Jesus,

Som är syndares bäste Vän?

Du talar måhända om kristendom, tro.

Men själen, säg har den hos Kristus sin ro?

Bliv skyndsamt med Honom förenad.

Ej länge på jord får du bo!

Han är ju den Sol, vilken aldrig går ner

Som värme och ljus åt din ökenfärd ger.

Varför talar du icke om Jesus,

Den Vännen, som ingen är lik?

Du beder om frihet, då fångdräkt du bär.

Du ber om benådning, då livdömd du är.

Varför beder du aldrig till Jesus.

Den Vännen, som ingen är lik?

Han älskar dig evigt. Han sviker dig ej,

I livet, i döden, i domen, o nej!

Ack, så tala, o, tala om Jesus

Den Vännen, som älskar dig så!

Amen.