7:e sön i Påsktiden

Sammanfattning av predikan Hm Sönd f Pingst AD 2017, S:t Stefanus koinonia, Sthlm.
Jonas Nilsson VDM, Gamla Hjelmseryd.
Joh 16:12–15.
SvPsb 162:1–2, 161:2–3, 62, 146:3–5.

– Nåd och Frid ifrån Gud vår Fader och Herren, Jesus Kristus, vare med er alla. Amen.

Låt oss be: O Du Helige Ande, Kom. Fyll trons hjärtan. Tänd hos oss alla din levande kärlekslåga, du som med hjälp av skilda språk och länder församlar folken i vår Herre Jesu Kristi tro. Endräktliga. Halleluja. Halleluja.

Jesus säger: ”Men när han kommer, Sanningens Ande, skall han vägleda er med hela sanningen” (Joh 16:13)

En uppenbar svårighet för oss idag är att t.o.m. begreppet sanning är ifrågasatt. Predikan ska inledningsvis stanna något inför sanningsbegreppet, därefter försöka fånga något av lärjungarnas bön och tillbedjan dessa speciella dagar.

När vår nu gamla moderna värld skakades av murens fall och en slags nydlighet svepte in över Sverige föreföll plötsligt allt vara möjligt. Vår gamla dominerande världsordning ifrågasattes från alla möjliga håll och vi fick lära oss att varje sammanhang skapar sina egna sanningar. Vi tänkte nog som regel omedvetet att det svenska samhällssystemet står över något sådant eftersom detta samhälle tänktes se till alla människor, oavsett närmaste kretsen. Men tanken om att varje sammanhang skapar sina sanningar fick snabbt fäste i den politiska världen och i utbildningsvärlden. Vi hade fostrats av en sanning där rätt är rätt och fel är fel – det föreföll självklart. Nu skulle man istället förstå och resonera om matematiken. Världens bästa skola började gunga.

När Jesus säger att Han är Vägen, Sanningen och Livet, så gäller det mer än matematik. Inte så få skulle nog kunna hålla med om att det utgående folkhemmets sanning hade krympts, likt det gamla Sovjets, till att i stor utsträckning bli en maktfråga: folkmajoriteten avgör vad som är sant i en viss stund, i en viss fråga. Det är uppenbart att det blir ohållbart. En grundfråga är – vart tog samvetet vägen?

Begreppet sanning i den Bibel Jesus hört användas i gudstjänsten stavas med tre bokstäver: alfabetets första, sista och mellersta med druvklasar av vokalpunkter under: ÄMÄT och talade om att sanningen är helheten, gäller allt.

Bildningens sanningsbegrepp på grekiska hade en länk in i den grekiska mytologin där den flod som Karo förde den döde på in till dödsrikets kung kallades Läthä. På den floden tvingade resenären glömma allt det tidigare för den ändlösa grottekvarnen i underjorden. Grekiskans sanningsbegrepp A-läthä, icke-glömska, talar om gåvan och förmånen att få komma ihåg, inte tvingas glömma. Det har Herrens folk i alla tider fått göra, komma ihåg vad Herren gjort för dig. Där blir ingenting oviktigt men allt lagt under Guds försoning. Alltså, Sanningens Ande lär om mer än fragmentariska satser som fogas samman på lämpligt sätt.

Två saker blir tydliga i dagens evangelium: 1. Sanningens Ande förhärligar Jesus, 2. Allt kommer från Fadern som Kristus har fullkomlig delaktighet i. Det som lyser igenom detta evangelium det är att Anden vill MER. Anden tar emot av Kristus som fått det av Fadern, och Anden ger vidare, till växt, mognad och sändning.

När vi får stanna inför Andens uppfyllande, i den mycket speciella tid som vi nu befinner oss i efter Kristi Himmelsfärd och inför Pingstdagen – då lärjungarna fått beskedet att Hjälparen är nära och att Guds Ande uppfylla löftena – så får vi dessutom förstå att de var samlade dit denna undervisning knyts, till Jesu sista måltid, i den övre salen i stan. Där höll de nu samman under bön och tillbedjan.

Hur såg den bönen och de textläsningarna ut?

Vi kan först komma ihåg att Pingstdagen inte var ett nytt påfund. Det var en av de stora obligatoriska vallfartsfesterna till Jerusalem då judar från hela dåvarande världen var samlade. Man firade samma vänteperiod som mellan uppbrottet från Egypten och ankomsten till Sinai, nästan femtio dagar. Man läste med största sannolikhet om ankomsten till Sinai. Där stiger Herren också ned på berget under moln och töcken. Under en årsperiod vid Sinai ges uppenbarelsen. Efter att Tabernaklet byggts och Sinaiförbundets lagar preciserats, räknas folket inför uppbrottet. När tabernaklet byggts färdigt faller slutligen eld från himlen, när tabernaklet färdigställts och elden till offerveden ska tändas. Den elden tänder Herren själv. Samma sak upprepas vid Salomos tempels invigning, ordentligt utlagt i Krönikeböckerna där gudstjänsten med rökelse och musik står fram i hela sin skönhet. I just Krönikeböckerna får kung Salomo i invigningsbönen stå på eller i en talarstol som har samma form som tabernaklets brännofferaltare och infriar på så sätt det som redan vid Sinai sades om Israels folk – ni är ett kungarike av präster. Kung Salomos agerande liknar en prästs.

Det förunderliga är att när den uppdateringen kom, alltså i Krönikeböckerna, så förefaller NT inte bara se det som en komplettering till Kungaböckerna utan något av en sammanfattning av hela GT, placerad sist bland GT:s böcker. I den sammanfattningen, alltså Krönikeböckernas, ser vi profeten Moses vid berget föras samman med prästen Aron vid tabernaklet och kung Salomo i templet – Davidsättlingen. Det som gör det relevant att ta fram just de s.k. Krönikeböckerna i Pingsttid är att de också pekar framåt mot missionens tid. Den siste som i så fall hörs i Bibeln är hednakungen Kores som uppmanar Guds folk att gå upp och bygga Herrens, himmelens Guds hus i Jerusalem.

Det som på ett särskilt sätt infrias på kyrkans Pingstdag det är att alla Herrens stammar på nytt räknas in i de tolv. Därför är Pingstdagen framför allt ett återupprättande av hela Israel. De facto hade Juda dominerat totalt sedan återkomsten. I ljuset av Pingstdagen blir Jesu gärning belyst såväl från norr i Galileen med tjänstekvinnornas stammars söner, som med Samarien där Josefs söner härjat. Men syftet är inte ett politiskt rike utan ett Herrens tempel för alla folk. Nu dras alla folk in i denna tjänst, inte med bockars och kalvars blod, utan med Jesu gudomliga, i sitt folks kroppar.

Jesus är samtidigt profeten som undervisat, Han är prästen som fullgjort försonandet och Han är nu konungen som regerar på sin tron. Allt sammanfattat i himmelsfärden. Kanske kan Salomos närmast totala identitet med sin far kung David säga något om Faderns och Sonens relation. Såsom Sonen förhöll sig till sin far så är vi kallade att förhålla oss till vår himmelske Fader.

Det mest unika i Krönikeböckernas framställning är bestämningen av templets plats, till det Moria berg som påminner om Abrahamsoffret. Det är unikt därför att i 1 Mos talas det aldrig om Moria berg utan enbart om Moria land. Det blir alltså tydligt att detta Herrens berg, grundat på Abrahamsförbundet, når vidare än Sinaiberget, det som Apostlagärningarna är så tydliga med. Det är tydligt redan i Krönikeböckernas inledning därför att där dras alla världens folk in.

Låt oss därför påminna oss om, och sjunga de psalmer som vi kan tänka en gång präglades av kung David och hans söner, och be om Andens rustning så att vi kan översätta detta för de vardagsmiljöer som är våra, att man även där kan få höra talas om

en Skapare som har en alldeles särskild tanke med människans skapelse i man och kvinna: vår himmelske Fader,

om en Frälsare som vill rädda och inkludera alla människor men som också skiljer oss åt som herden skiljer fåren från getterna,

om den Helige Ande som vill levandegöra detta för oss och alla människor denna dag – att all denna kunskap och vishet är oss given i den Heliga Skrift. Jag läser sista psaltarpsalmen i våra biblar (150):

Halleluja! Prisa Gud i hans helgedom, prisa honom i hans mäktiga valv. Prisa honom för hans mäktiga gärningar, prisa honom för hans väldiga storhet. Prisa honom med basunklang, prisa honom med lyra och harpa. Prisa honom med tamburin och dans, prisa honom med strängar och flöjt. Prisa honom med ljudande cymbaler, prisa honom med klingande cymbaler. Allt som andas ska prisa Herren! Halleluja!

Sanningens Ande inkluderar hela världen och befriar oss från det helvetiska tuggandet av oförätter för att få minnas också det svåraste i försoningens ljus, och ffa: Herrens kärleks gärningar som möjliggjort allt detta och öppnar himmelens portar för den som ber, här. Den Sanningen är stor, och den glöder, i Jesu Namn och Närvaro. Amen.

Ära vare Fadern och Sonen och den Helige Ande, såsom det var av begynnelsen, nu är och skall vara, från evighet till evighet. Amen.