5:e söndagen e. Tref.

Psalm 369

Psalm 93

Högmässopredikan Apostladagen den 1 juli 2018

S:t Sigfrids kyrka kl. 1100

Texter: GT 1 Mos. 12: 1 – 4, Ep. 1 Tim. 1: 12 – 17, Ev. Luk. 5: 1 – 11

Liturgisk färg röd.

Inledning

P: Välsignad är Herren vår Gud, Fader, Son och helig Ande, nu och alltid och i evighet. Amen.

Salutation

Oremus: Rena, o Gud, våra hjärtan och samveten, så att din Son, när han kom-

mer till oss, må i oss finna en beredd boning. Amen.

Skriftetal

Apostladagen har uppkommit efter Petri och Pauli dag, som infaller den 29 juni och har firats sedan mitten av 200-t. Vi firar ånyo denna dag i vår koinonia. Det var från början en stor högtid i Rom, då biskoparna kom dit för att fira den tillsammans med påven. Den behölls som helgdag på rätt datum i Sverige efter reformationen till den stora helgdöden 1772. Överskriften var tidigare ”Lärjungaskapet”. I nya Evangelie-boken, som vi inte använder, är rubriken ”Sänd mig”. Jag vet inte, vad man skall säga om detta byte. Visst måste det vara så, att vi firar helgonens och andra framstående människors minne så att säga i första hand för att se, vad vi kan lära oss. Man kan ju också säga, att det är skillnad på att vara kallad till lärjunge och att som lärjunge vilja bli använd av Gud.

Som inledning idag, skall vi pröva oss inför ord i Psalmen 65:

Lovsång tillkommer Dig, o Gud, på Sion. Vi infriar våra löften till Dig, Du som hör bön. Till Dig kommer alla människor för att be-känna sina synder. När vår skuld blir oss för tung, förlåter du oss. Lycklig den utvalde, som får komma Dig nära och vara på Dina förgårdar. Vi mättas av det goda i Ditt hus, av det heliga i Ditt tempel. Förunderligt svarar Du oss och ger seger, Gud, Du som räd-dar oss, Du tillflykt för hela jorden och de fjärran haven, Du som reste bergen med Din styrka, rustad med kraft, Du som stillade havets brus, vågornas brus och folkens larm! De, som bor vid jor-dens ändar, står häpna inför Dina mäktiga gärningar, öster och väster fyller Du med jubel. Du tar Dig an jorden och ger den regn, Du gör den bördig och rik. Guds flod är full av vatten. Du får sä-den att växa, Du sörjer för jorden. Du vattnar åkerns fåror och jämnar ut dess tiltor. Med regnskurar gör du jorden mjuk, Du väl-signar det, som växer. Du kröner året med goda gåvor, där Du går fram, gror feta skördar. Ödemarkens beten frodas, höjderna klär sig i jubel. Ängarna smyckas av fårhjordar och dalarna höljer sig i säd. Allt är jubel och sång. Detta är mer av en jubelpsalm. Men vi kan ha den som förberedelse; vi får tänka på vad Gud ger oss. Tackar vi av hjärtat för det? Infriar vi våra löften till Gud? Vi får glädjas över godheten hos den Gud, som vi tjänar; Han som förlåter och upprättar. Vi har ansvar för att det blir, som det står: De, som bor vid jordens ändar, står häpna inför Dina mäktiga gärningar. Vem skall vittna om dem, om inte vi gör det?

Ja, så är då Herren i Sitt heliga tempel, Hans tron är i himmelen. Han är ock när dem, som har en ödmjuk och förkrossad ande. Han hör de botfärdigas suckar och vänder sig till deras bön.

Låt oss därför trösteligen gå fram till Hans nådetron och bekänna vår synd och skuld så sägande:

Psalmer: 369: 1 – 2 Med pelarstoder tolv Står Herrens helga kyrka

666:- Guds tjänare skall se Hans ansikte, Och Hans namn skall stå tecknat på deras pannor

93:- Jesus, Guds Son, träd in i denna skara. Oss med Din Ande hägna och bevara

79: 1 – 3 Gud är mitt ibland oss. Låt oss nederfalla Och Hans höga namn åkalla

79: 4 – 7 Majestät i höjden, kunde jag Dig prisa och mitt hjärtas kärlek visa

71:- Som spridda sädeskornen Från när och fjärran fält Församlats och i brödet till ett

1: 1 – 4 Gud, vår Gud, vi lovar Dig, vi bekänner Dig, o Herre, Dig som är till evig tid

Tillber ändlighetens släkten. Hela jorden, hav och land, Ärar, Fader vår, Ditt namn

Kerubim och serafim, Änglar, makter sjunger evigt, Ropar utan rast till Dig:

Helig är Du, helig, helig, Himlar, jord och allt, som är Lovar, Gud, Ditt majestät.

Skyn av vittnen lovar Dig: Trons profeter och apostlar, Himlaskaran klädd i vitt

Ur bedrövelsen förlossad. Dig bekänner fröjdefullt Kyrkan hela jorden runt.

Dig, vår Fader, stor i nåd, Ofattbar i makt och ära, Och Din sanne ende Son,

Tillbedd intill jordens ändar, och Din Ande, Hjälparen, Sänd till oss från himmelen.

Predikan

Nåd vare med Er och frid ifrån Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus! Amen.

Gudstjänstfirande församling!

Dagens tre texter ger oss fräsningshistorien. I den Gt-liga texten berättar om Abrahams utväljande. De andra texterna berättar om frälsningsverket genom Jesus och kallelsen av lärjungar för att föra budskapet vidare. De tre första söndagarna efter Trefaldighet kan benämnas Kallelsens söndagar. Först kallelsen genom dopet, sedan kallelsen till Guds rike och vilka kallas: Publikaner, syndare, förlorade.

Vi börjar med att betänka, att alla människor genom syndafallet är förlo-rade och i avsaknad av frälsningen. Det är därför som Herren ständigt kallar människan att följa honom. Vårt hjärta är oroligt, till dess det funnit ro i Dig. Ge-nom Kyrkan kallar Gud oss, innan vi själva något förstår eller förmår, i det Heliga Do-pet.

I texten på Petri och Pauli dag läser vi i Matt. 16: Och Jag säger dig, att du är Petrus, Klippan, och på den klippan skall Jag bygga Min kyrka, och dödsrikets portar skall aldrig få makt över den. Jag skall ge dig nycklarna till himmelriket. Allt du binder på jorden, skall vara bundet i himlen, och allt du löser på jorden, skall vara löst i himlen. Då kan vi alltså säga, att Jesu lärjungar vet, att Kyrkan är instif-tad av Jesus till vår hjälp och vårt stöd. I Kyrkan får vi sätta oss vid Jesu fötter och lyssna till Honom. Vi får lägga allt i Hans händer och förlita oss på Hans löften. Där har Han insatt prästerna i det heliga prästämbetet för att leda och stödja hjorden. Detta för att där inte skall råda oordning. Därtill har prästen som sin särskilda uppgift att handha de heliga handlingarna och sakramenten. Här har vi Kyrkans viktiga botinstru-ment. En syndaförlåtelse skall föregås av hjärtats förkrosselse och munnens bekän-nelse samt efterföljas av gottgörelse. Bikten är alltså inte ett tvång men en gåva. In-tressant kan vara att konstatera, att i katolska länder är vissa psykiska besvär mindre. Människor har haft tillfälle att tala med någon, i dessa fall en präst, om sina problem och inte behövt bära på dem ensam.

Evangeliet handlar om kallelsen, då speciellt Petri kallelse. Som jag alltid brukar säga: Texterna i Bibeln har flera bottnar. Förmodligen kommer vi aldrig att kunna förstå och utforska allt. Här skall vi söka upptäcka vad som sker i det som synes ske. Det är alltså också i dagens Evangelium ett stycke profetiskt handlande av Jesus. Han visar med fiskafänget, att lärjungarna skall gå ut som människofiskare för att föra människor till Gudsriket. Sedan skall dessa gå ut och fånga in nya lärjungar o.s.v. till ti-dens slut.

Ibland är det så mycket man vill ha sagt som förkunnare. Kan åhörarna hänga med i tankegångarna? En svår fråga för prästen. I stället för att bli mångordig tänkte jag ta upp några punkter, som Ni kan meditera över.

Jesus befaller – Simon Petrus lyder. Det ger resultat.

Jesus utför ett profetiskt handlande – lärjungarna skall bli männi- skofis-kare.

När en människa möter den Helige eller det heliga, blir hon förskräckt. Hur hon handlar sedan är avgörande.

Att följa Jesus medför välsignelse, men också mycket arbete och ansvar.

Vi säger så: Jesu lärjungar vittnar om sin tro i ord och gärning. Om detta allas vårt uppdrag talar vi ofta. En sann lärjunge skall vara inspirerad av Guds kärlek till att leva ett kärleksfullt liv i förhållandet till nästan. Hon gör det, därför att Gud vill det och vår nästa behöver det. Jesu sanna lärjungar vet, att det kan krävas av dem att med döden vittna om sin tro. Så var det med apostlarna Petri och Pauli martyrium i Rom, vilkas minne vi firar idag. Att vara en sann Jesu lär-junge kan leda till martyrium. Detta är det allvarliga i lärjungaskapet. Trots Djävu-lens och världens motstånd måste det viktiga och glada budskapet om Jesus som Messias, den levande Gudens Son, föras vidare med alla medel till alla folkslag och alla människor.

Vi ser i texten från fredagen, att Petrus genom Anden fått insikt i den sanningen, att Jesus är Messias, den levande Gudens Son. Jesus säger: ”Salig är du, Simon Barjona, ty ingen av kött och blod har uppenba-rat detta för dig, utan Min Fader i himlen.” Det betyder, att den män-niska, som av hjärtat tror och bekänner den stora Sanningen, att Jesus är den le-vande Guden Son, är salig redan här. Vilket härligt budskap till oss! En diktare skri-ver om den troende:

Ej världens stormar honom bry;

Han har en hamn, dit han kan fly,

Som evig trygghet skänker.

Vi skall vittna!. Liksom fiskarena kastar ut sina nät för att fånga fiskar, så skall vi denna tids lärjungar kasta ut nät för att fånga in människor till Guds rike. Vilket nät skall då användas? Jo, evangeliet i all dess enkelhet och kraft. Somliga lägger ut det, men håller inte fast det. Det betyder, att de anstränger sig för att fånga så många som möjligt, men släpper därvid nätet. Man förlorar evangeliet. Kyrkan – församlingen växer sig stor, men hon växer inte inåt. Andra håller för hårt i nätet. I sin omtanke om evangelii sanna lära blir evangeliet liksom en inlåst skatt, när man inte vill finna nya vägar att nå ut med budskapet.

Vi får inte glömma, att det finna en annan människofiskare. Själafienden som på alla sätt söker fånga människor. Ett sätt kan vara genom nya idéer eller rörel-ser, som växer fram. Genast är Själafienden där för att försöka förföra. Var är de kristna? Någon har sagt, att de är lata och tröga och har kommit först då det är för sent. Samme författare vill i sammanhanget påminna om en finsk vredgad officer, som sade till sina mannar: Nu haven I gått som paddor, nu bleven I efter igen!

Att vara människofiskare fordrar mycket av oss. Det kräver tro och gemen-skap med Jesus. När man arbetat länge utan resultat, kan man bli missmodig. Det kan vara ett sätt att göra människan ödmjuk. Hes 16

Slutligen måste en lärjunge och människofiskare lära sig att försaka. Ordet försaka tolkas i världen oftast som något ont. Man måste offra lite av

sin egen bekvämlighet, lust eller pengar. Vår värld idag präglas alltmer av tanken på egennyttan. Allt jag gör, gör jag för min egen skull. Psalmisten utbrister i 73:dje psalmen: 25 Äger jag Dig i himlen önskar jag ingenting på jorden. Min kropp och mitt mod må svika, men jag har Gud, Han är min klippa för evigt. Vi skall leva det för-dolda livet i Kristus i den mystiska föreningen med Honom. Då behöver vi inte rädas någon försakelse eller något offer. Den naturliga människan räds detta och söker undvika alla former av offer. Hon lever bara i nuet. Alla hennes tankar är fästade vid jorden. Där vill hon äga, förlusta sig och mät-tas av glädje. Hon kan inte tänka sig mista något eller inskränka på något. Hon väntar bara på att få skörda. Om så missväxt inträffar, blir hon förtviv-lad eller upprorisk. Men vi kan ingenting ta med oss, dit vi går. Allt skördas av förgängelsen. Det han inte får, det tar han.

En kristen försakelse äger inget val. Världsmänniskan försöker välja och vraka. Den kristne försöker förlita sig på Herren och följa Hans vilja. En kristen frågar inte så ofta eller borde kanske inte fråga så ofta: Varför? I stället borde vi tänka: Här vill Gud ha mig, här måste jag vara och försöka göra det, som blir mig ålagt och tåla det, som blir mig pålagt. En kristen för-sakelse fordrar heller ingen lön. Här finns inte egennyttan. Här finns bara kärleken till Gud och medmänniskan.

A M E N.

Psalm 79

Psalm 71

Slutpsalm 1

Postludium