3:e sön i Advent

3:e i Advent – 2017 — 1:a årg. — S:t Stefanus koinonia, S:t Sigfrid

107:1-3, 99:-, 103:1-4, 36:-

“Nåd, ljus och frid från Kristus, som var, som är och som skall komma!” Det är min inledande hälsning nu under Adventstiden. Det markerar att det i vår tro, när vi nu har en uppstånden Herre, inte bara handlar om vad som en gång hände, utan också om hur det är nu och om vad som skall komma.

Det är som i en gammal stad. Husen är nya, men ofta går gatorna på samma sätt som när staden först byggdes. Sedan kan staden ha byggts ut med nya gator och hus, men i de centrala delarna är mönstret oförändrat. På motsvarande sätt är det med kristen tro: det mönster som lades från början, gäller fortfarande.

I Advent blir det här tydligare än annars. Vi söker oss tillbaka till vad som hände som förberedelse för Jesu födelse och framträdande. Det som en gång hände, när Gud genom honom kom oss människor till mötes, det upprepas nu för oss, och det skall komma att upprepas inför livets och tidens slut. Därför läser vi viktiga avsnitt i Bibeln, som skildrar vad som skedde.

Det blir då tydligt att det handlar om två saker: en rad gudomliga löften om en välsignad framtid, men också uppmaningar att göra oss beredda inför framtiden. Det betyder att vi å ena sidan fylls av längtan efter vad som är utlovat, nu som det en gång var, och å andra sidan av allvarlig omsorg över hur vårt liv ser ut, vilket leder till syndabekännelse och vilja till bättring.

Båda de här sidorna blir tydliga med Johannes döparen, som kyrkan vill minnas idag på 3:s sön. i Advent. Han kallas ’förelöparen’ och ’vägröjaren’, och därmed anges de två sidorna av förberedelsen för Jesus. Han kommer med budskapet om att tiden för uppfyllelsen av löftena nu är nära, men också med maningen till bot och bättring.

Vi har i dagens textläsningar påmints om båda sakerna. Tydligast är löftena om vad framtiden med Gud skall innebära. I dagens Ev. hörde vi hur Johannes sände sina lärjungar för att få klart för sig om Jesus var den som profeterna hade utlovat. De fick inget direkt svar, utan uppmaningen att se vad som hände med Jesus. Det de borde se, var hur de profetiska löftena gick i uppfyllelse. Vi har hört ett av de löftena, de som särskilt profeten Jesaja så tydligt framförde. ”Den dagen skall de döva höra när man läser ur bokrullen, och de blindas ögon skall se, fria från dunkel och mörker. De förtryckta skall ständigt glädjas över Herren, de fattigaste jubla över Israels Helige.” Flera liknande gudomliga profetior finns i hans bok.

Advent är därför en tid fylld av förväntan. Som förberedelsetid inför den ena stora högtiden på kyrkoåret skiljer den sig från den andra, Fastan. Då bereds vi för det värsta, för Jesu lidande och död på korset, och så kommer Påsk som en överraskning. Med Advent är det tvärtom, nu inbjuds vi att vänta på något gott, som inte är svårt att förutse.

Men låt oss komma ihåg att Advent är tiden av väntan på vad som skall komma. Så som samhällets julfirande tar gestalt är det inte helt lätt. För många är det Jul redan nu, och sedan är den över, när den egentligen skall börja. Det här verkar förödande på vår tro, och leder ofrånkomligt till sekularisering. Det finns ett samband mellan löfte och längtan och tro. För det som redan är för handen behövs ingen tro, då kan man ju veta.

Därför utvecklas och fördjupas vår tro bäst, om vi låter Advent, så gott det går, vara en tid, då vi väntar på att Herren Kristus på nytt skall komma. Vi borde vara måna om att låta åtminstone vissa saker som hör till Jul vänta. Guds löften är fasta, men uppfyllelsens tid är ännu inte inne. Det blir då också en övning för hur det ofta är i våra liv. Vi väntar på något gott som har utlovats, och som vi har god anledning att förvänta, men det dröjer. Och så kan vi bli otåliga och misslynta. Firar vi Advent på rätt sätt, lär vi oss att vänta, utan att förlora hoppet. Gud kommer inte att svika oss, men det kan ta sin tid!

Advent är en tid av tillit. Löftena når oss, och vi säger oss att Gud inte sviker sina löften. Så var det en gång. Luk. noterar i samband med skildringen av Johannes döparen att ”folket

gick där i förväntan, och alla undrade i sina hjärtan om inte Johannes kunde vara Messias”. Vi vet det också av andra källor att tiden inför Jesu födelse och framträdande var en tid fylld av förväntan. Det framgår ju också av frågan som Johannes lärjungar skulle ställa: “Är du den som skall komma, eller skall vi vänta på någon annan?” Samtidigt var det tydligt att Johannes insåg att det inte var han som var löftenas uppfyllelse, utan han var Förelöparen.

Det här med längtan efter vad som skall komma, blir inte lika självklart, när det gäller löftet om Jesu återkomst vid livets och tidens slut. Det är nog inte lika angeläget för oss, som för de första kristna, att ropa: ”Kom, Herre Jesus! Kom snart!”

Ser vi det ur ett jordiskt perspektiv, går det ju utför med livet. Vi blir äldre och tröttare och sjukare. Framtiden, i varje fall på längre sikt, ser inte så ljus ut. Vi längtar inte precis efter att livet skall vara över, men ändå är vi bekymrade över vad framtiden skall föra med sig.

Men nu inbjuds vi att låta också vårt liv få ett Adventsperspektiv. Vi skall våga se mot framtiden med förväntan. Den ligger i Guds hand, och kännetecknas av att han har gett sina löften. Det skall bli bättre än nu!

Men då gäller det att inte glömma bort den andra sidan av Adventsbudskapet: Gör bättring! I Ev. hörde vi Jesus lyfta fram en annan profetutsaga, den här gången av profeten Malaki. Vi hörde den förra söndagen: ”Se, jag sänder min budbärare före dig, han skall bereda vägen för dig.” Vid ett annat tillfälle sade Jesus att den profetian handlade om Johannes döparen.

Till budbärarens uppgift hörde alltså att röja väg för honom som skall komma. I Ep. hörde vi Paulus påminna om vad som skall hända, när Herren kommer på nytt: ”Han skall låta ljus falla över det som ligger dolt i mörkret och avslöja allt som människorna har i sinnet.” Jesaja kom med det gudomliga budskapet att ”alla dalar skall höjas, alla berg och höjder sänkas”. I överförd mening har vi här löftet att våra underlåtelser skall täckas över och våra synder lyftas bort, att vårt missmods dalar skall fyllas igen, men också den varnande påminnelsen om att vårt övermods höjder skall plattas till.

Vi tar till oss profetorden, och sjunger därför i vår stora Adventspsalm: ”Bereden väg för Herran! Berg sjunken, djup stån opp! … Välsignad vare han, som kom i Herrens namn.” När vi i nattvardsmässan upprepar de psaltarord som utgör refrängen i psalmen, så har vi ändrat tempus. Vi sjunger inte bara om vad som en gång hände, utan om vad som händer nu: ”Välsignad vare han som kommer i Herrens namn.”

Vid nattvardsmässan sker nu för oss det som en gång hände med Jesu födelse och framträdande, och föregrips det som skall en gång skall ske. Det är platsen då löftena går i uppfyllelse. Enligt de gudomliga profetorden skall ”de döva höra och de blindas ögon se och de förtryckta glädjas och de fattigaste jubla”. Så sker alldeles påtagligt, om än inte ständigt som på beställning. Men vi förstår också, i enlighet med bibliskt mönster, orden i överförd mening. Vår andliga dövhet och blindhet övervinns. Vi som är förtryckta av ondska till det yttre och synd till det inre, fylls av glädje, när Herren Jesus i mässan kommer oss till mötes.

Därför är det också angeläget för oss att göra oss beredda för det. Vi inleder vanligen våra högmässor med bönen: ”Rena, o Gud, våra hjärtan och samveten, så att din Son, när han kommer till os, må i oss finna en beredd boning.” Med den beredelsen medvetet genomförd, får vi i nattvarden inte bara syndernas förlåtelse, utan också ”liv och salighet”, som Katekesen sammanfattar det.

Herren Kristus är den “som var, som är och som skall komma”. I mässan, med tillhörande beredelse, tar det gestalt, som vi idag har hört om i välsignade textläsningar. Tiden är ny men, för att använda den inledande bilden, gatorna löper så som de lades ut från början. Vi hör Johannes döparens röst från det förgångna tala också till oss: ’Bered för Herren, för tiden är inne då han skall komma!’ Fyllda av den förväntan och det hopp som Adventstiden ger, går vi honom till mötes!