3:e Advent

Psaltarpsalm 671

Psalm 423

3:e i Advent – 2018    2:a årg.    S:t Stefanus koinonia, S:t Sigfrid

107:1-3, 423:-, 36:-, 103:4-6

Det har blivit så att alla, nåja, nästan alla, är överens om grundlinjen för budskapet den här 3:e Adventssöndagen. I dagens GT-läsning hörde vi profeten Jesaja säga: ”… skall jorden slitas ut som en klädnad.” Samma sak sägs i Ps. 102: jord och himmel ”är plagg som slits ut”. Det här är ju just vad som bekymrar dem som nu har avslutat ett möte om klimatförändringarna i Katowice i Polen. Så som vi människor numera lever, är risken överhängande att vi förstör vår värld.

Så tänkte man inte för inte så länge sedan. Då upplevdes jorden som fast och trygg. Det fanns stor optimism om att man med ständigt nya uppfinningar skulle kunna göra livet ännu bättre. Men så kom insikten om att det har sitt pris att tära på jordens resurser. Då kommer de så småningom att ta slut. Och man förstod att också en stjärna och en planet har sin livslängd, omåttligt mycket längre än det korta människolivet, men att den ändå någon gång skall ta slut.

Men om nu baslinjen är densamma, så är inte reaktionerna det. På klimatmötet har man försökt besluta om att begränsa utsläppen av koldioxid och annat som förändrar klimatet. Det handlar om att rädda vad som räddas kan. Och man har väl inget annat att göra. Lever man ”utan hopp och utan Gud i världen”, utan hopp om annat än vad människor själva kan åstadkomma, så finns inget annat att göra än att kavla upp ärmarna och försöka få stopp på det som föröder.

För oss kristna gäller något annat, och vi påminns om det den här söndagen. Den kommer med ett budskap om omvändelse, om bot och bättring. Men den ger också löften inför framtiden, löften av en annan dignitet, eftersom det inte handlar om vad vi människor möjligen skulle kunna få till. Det finns en framtid i Guds planer för den värld och den mänsklighet som han har skapat.

Låt oss börja med löftet. Jesaja tecknade en realistisk bild av framtiden: ”… skall jorden slitas ut som en klädnad.” Men samtidigt förmedlade han löftet: ”Herren tröstar Sion, ger tröst åt hennes ruiner. Han gör hennes öken lik Eden, hennes ödemark lik Herrens trädgård.” Det som började i en trädgård, i Edens paradis, skall en gång skapas om till detsamma. Samma bild ges i Upp. med dess visioner om den sista tiden: ”Och jag såg en ny himmel och en ny jord. Den första himlen och den första jorden var borta.”

Advent vill påminna oss om Guds löften, så att vi inte glömmer bort dem i allt tal om en bekymmersam framtid. Därför har Jesaja blivit den första av Adventsgestalterna. Ja, vi läser ju varje söndag något avsnitt ur GT, för att hjälpa oss att se det gudomliga mönstret av löften inför framtiden. När vi då samtidigt ser att många löften faktiskt har gått i uppfyllelse, får vi en bild av en trofast Gud som inte kommer med tomma löften, utan håller vad han har lovat.

I Ep. har vi hört aposteln Petrus understryka det här. I det här livet, som så ofta blir mödosamt, ger Gud oss tröst och hopp. ”Profetorden bör ni låta lysa för er som en lampa i ett mörkt rum.” ”… som till ett ljus som lyser på en dyster plats”, översätter Folkbibeln.

Och han markerar att det här är något annat än mänskliga förhoppningar. Visst finns det falska profeter, men det som de äkta profeterna kom med var inte egna funderingar, för ”ingen profetia har förmedlats genom mänsklig vilja, utan drivna av Helig Ande har människor talat ord från Gud”.

Om budskapet i Advent bygger på grundlinjen att allt skall slitas ut, så är budskapet också att Herren skall komma. Det är ju ’ankomst’ som det latinska ordet ’advent’ betyder. Det sammanhang vi väl i första hand tänker på är att Advent är den tid som leder till Jul, då vi med tacksamhet skall glädja oss över hur Gud en gång kom till oss, genom att den gudomliga Sonen blev människa i Jesus.

Men kyrkoåret inbjuder oss inte bara att minnas vad Gud tidigare har gjort, utan också vad han lovar att göra i framtiden. Också inför den ges löftet: Herren kommer! Och när vi då ser hur gudomliga löften gick i uppfyllelse med Jesus födelse, så skall vi lita på att också de löften som ännu ligger kvar skall gå i uppfyllelse.

Det är klart att också vi är bekymrade över vad ett förändrat klimat kan komma att föra med sig. Fast samtidigt skall vi hålla viss distans till prognoser och varningar, när de inte räknar med någon Gud och med hans hemlighetsfulla planer för sin skapelse. Och vi grips inte av panik, när vi är övertygade om att vad som än händer, så ligger framtiden i Guds hand. Ingen av oss är glad över de besvärligheter som kanske kommer, men vi vågar tro att Gud till slut har en god framtid i beredskap.

I det här mönstret av löften som går i uppfyllelse träder den här tredje Adventssöndagen Johannes döparen fram. I Ev. hörde vi Jesus säga: ”Ända till Johannes har allt vad profeterna och lagen sagt varit förutsägelser. Ni må tro det eller inte, han är Elia som skulle komma.” Han anknöt då till det löfte som gavs genom profeten Malaki: ”Se, jag sänder profeten Elia till er innan Herrens stora och fruktansvärda dag kommer.” Så som vi kristna ställer samman böckerna i GT, är det här det sista som sägs, även om vi sedan har de apokryfiska skrifterna innan NT börjar.

Johannes döparen var därmed den som markerade att nu skulle gudomliga löften börja gå i uppfyllelse. Det som komplicerar det något är att Johannes själv avvisade tankar om att han skulle vara den utlovade återkommande Elia. Vi skall nog förstå det inte bara som ödmjukhet, utan också som den normala hållning för en profet: Det är inte jag som är märklig, utan det budskap som jag kommer med. Men Jesus pekar alltså ut honom som uppfyllelsen av ett gudomligt löfte.

När vi nu har fäst ögonen på Johannes döparen, så är det dags att tänka på den del av Adventsbudskapet som är maningen till omvändelse, till bot och bättring. Johannes ville alltså inte se sig själv som uppfyllelsen av något gudomligt löfte. Hans budskap var att löftena snart skulle gå i uppfyllelse, och att man därför måste göra sig beredd för det.

Så börjar Markus, som inte har någon skildring av Jesu födelse, sitt evangelium med att påminna om Jesajas löfte: ”Se, jag sänder min budbärare framför dig, och han ska bereda vägen för dig.” I sin godhet ger Gud oss möjlighet att förbereda oss. Det handlar dels om att få klart för sig vad löftet är, så att man skall kunna se och förstå när det går i uppfyllelse. Men det handlar också om att göra sig beredd att kunna ta emot det som Gud efter sitt löfte kommer med.

Vad som skall ske är att det som tillhör detta jordiska liv skall förändras. Men nu är det ju så att vi, av olika anledningar, gör oss hemmastadda i den här världen. Vi anpassar oss alltför lätt efter de värderingar och omständigheter som här gäller. Det innebär dessvärre att vi kommer längre och längre bort från Gud. Vi kommer att leva på människors sätt, och inte på Guds.

Därför krävs det att vi vänder om, och inriktar oss på det som skall komma. Det är inte i det som tillhör den här världen som framtiden ligger, utan i det som Gud har lovat och kommer att låta gå i uppfyllelse. Vid det fäster vi vårt hopp, men då måste vi också göra vad vi kan för att forma vårt liv så att vi kan passa in i det.

Det är då viktigt att vi inser att Advent inte bara vill bereda oss föra att ännu ett år fira Jul. Det handlar än mer om löftet att Herren slutligt skall komma, och låta de gudomliga löftena helt och fullt gå i uppfyllelse. Därför skall vi låta Johannes maning till omvändelse, till bot och bättring gälla också inför det. Det blir fråga inte bara om julstädning, utan om städning inför evigheten.

Det här med löfte och vilja till beredelse hör ihop. Bryr vi oss inte om löftet, så finns naturligtvis ingen anledning till beredelse. I Ev. hörde vi Jesus tala om det kommande himmelriket och, uppenbarligen som varning om hur det inte får gå till, om hur somliga ”söker rycka till sig det med våld”. Det kommer inte att lyckas, det är i stället Johannes hållning som gäller: omvändelse och bön om syndernas förlåtelse.

När vi ser Advent ur ett evighetsperspektiv, blir frågan först om vi verkligen ser budskapet om Herren Jesu slutliga ankomst som ett löfte, som något som vi fäster vårt hopp till, som något som vi längtar efter. Är det så, blir Adventsmaningen till omvändelse, till bot och bättring än mer angelägen.

Psalm 36

Psalm 39

Psalm 103

Postludium