2:a sön e Epifania

2:a efter Epif. – 2018    1:a årg.    S:t Stefanus koinonia, S:t Sigfrid

34:1-3, 337:-, 436:-, 349:3-4

Det här är en trevlig söndag att predika. 600 l vin! Ja, Gud är då inte snål, när han skall hjälpa värdfolket i deras dilemma. Och inte är han bunden av någon beskäftig moralism. Det antyds ju tydligt att en del av gästerna nog hade fått i sig lite för mycket. Men ändå ser han med god marginal till att vinet kommer att räcka.

Det vi först skall notera är alltså att Gud generöst kommer med sina gåvor till vår hjälp. Och i Bibelns värld tillhör vin en av basvarorna. Det är ju inte riktigt så för oss, som bor för långt norrut för att ha vin som en naturlig del av vardagen. Vi måste ju importera det, som Bibelns folk själv odlade och framställde.

I Psalt. 104 får vi en bild av det grundläggande för livet. Där tackar man Gud för att ”du vattnar bergen från din sal”, och då blir den välsignade följden: ”vin, som gör människan glad, olja, som ger hennes ansikte glans, och bröd, som ger henne styrka.” Här anges fyra saker, och de är tillräckliga för att uppehålla livet: vatten, bröd, vin och olja. Vad som skedde i Kana var att livet började bli skadat, eftersom det var brist på en av ingredienserna. Jesus visade att han hade del av Guds förmåga att skapa och vilja att ge. Han kunde återställa det goda livet.

Redan det här skulle kunnat vara nog för att säga att Jesus ”uppenbarade sin härlighet”. Den ’härlighet’ det handlar om är naturligtvis Guds härlighet. Jesus ’uppenbarade sitt gudomliga väsen’, kunde man översätta. Men Gud nöjer sig ju inte med att vara Skaparen, särskilt inte, när han nu har sänt sin Son att leva i sin skapelse. Han är också Frälsaren, och det är också i det avseendet hans gudomliga härlighet nu visade sig för första gången.

Då handlar vin inte bara om en skapelse i god ordning, utan också om den framtid Gud vill ge sitt folk och sin mänsklighet. Profeten Joel kan t.ex. förmedla löftet om en gudomlig framtid: ”Så skall logarna fyllas av säd, pressarna flöda över av vin och olja.” Och ännu tydligare om vart Gud vill leda historien förkunnas genom profeten Jesaja: ”Herren Sebaot skall på detta berg hålla gästabud för alla folk, ett gästabud med feta rätter och starkt vin, med feta, mustiga rätter och starkt, klarat vin.” Nu sägs det ju inget om vad man åt där vid bröllopet i Kana, men nog är det lite känsla av att profetian går i uppfyllelse!

När Jesus för första gången framträdde offentligt, så var det alltså som en som skänker vin. Då kan vi låta våra tankar gå till den hemlighetsfulla förebild för Jesus som finns i Melkisedek. Hebr. tecknar ju Jesus som ”överstepräst för evigt, på samma sätt som Melkisedek”. Det är vad Herren Gud sade om Davids Herre i Psalt. 110.

Psalmen anknyter till skildringen i 1 Mos. av hur “Melkisedek, kungen i Salem,” mötte Abram, som han ännu hette, hur han ”kom ut med bröd och vin”. Redan här i Kana handlade Jesus alltså ”på samma sätt som Melkisedek”.

Att Jesus är den som ’kommer med bröd och vin’, har nu fått sin fortsättning i kyrkan, i nattvarden. Och det är då tydligt inte längre bara frågan om skapelsens bröd och vin. Det har vi redan fått som gåva av vår himmelske Fader, och bär fram en del av det för att det skall välsignas. Och sedan ges det tillbaka till oss och är då mer än bröd och vin. Herren Jesus räcker oss sin kropp och sitt blod.

På motsvarande sätt som Jesus en gång ’uppenbarade sin härlighet’ i Kana i Galileen, så uppenbarar han den nu för oss i nattvarden. Fast det är ju inte lika lätt att se den. Det blir på liknande sätt som det som vi hörde om i GT-läsningen.

Mose hade bett om att få se Guds härlighet. Det gick Gud med på, men ändå med ett förbehåll: Mose fick bara se honom på ryggen, för Guds ansikte får ingen se. Det är uppenbart att Guds härlighet är så överväldigande att det jordiskt mänskliga inte förmår bära det. Det insåg S:t Paulus, och skriver därför att Gud ”bor i ett ljus dit ingen kan komma och som ingen människa har sett eller kan se”. Gud måste skärma av sin härlighet på ett eller annat sätt. Mose fick se Gud på ryggen. Lärjungarna i Kana såg den gudomlige klädd i mänsklig gestalt. Och i nattvarden är han dold under bröd och vin.

Att Jesus lät vinet flöda, ledde till att lärjungarna såg hans gudomliga väsen. Men dit hör också att det tilldrog sig vid ett bröllop. Äktenskapet är en bild för förhållandet mellan Gud och hans folk, som profeterna gärna använder. Hosea inleds med en beskrivning av folket som en otrogen hustru. Men Gud vill ändå ”söka vinna hennes hjärta”, och ger löftet: ”Jag skall äkta dig för evigt, jag skall äkta dig i rättfärdighet och rätt, i kärlek och förbarmande.” Jesaja säger om Jerusalems upprättelse att “som när en ung man äktar en flicka, så skall han som bygger upp dig ta dig till äkta, och som brudgummen gläds åt sin brud, så skall din Gud glädjas över dig”.

Här ger profeten dessutom en anknytning till vin som tecken på frälsningstiden: ’främlingar skall inte längre dricka ditt vin’, nej, ”de som skördar vinet skall dricka det på mina heliga förgårdar”.

Det är i det här bildspråket som Guds folk gärna framställs i kvinnliga kategorier: ’dotter Jerusalem’, ’dotter Sion’. Och det är därför som Höga Visan finns med i Bibeln. I och för sig förtjänar den sin plats som skildring av den del av skapelsen som kärleken utgör, i övertygelsen att mänsklig kärlek är en avglans av den gudomliga. Men till det kunde man lägga en tolkning, där det kärleksfulla samtalet blir mellan Gud som brudgummen och folket, eller den enskilde, som bruden. Där säger hon: ”Min vän är min och jag är hans”. Men sedan vänder hon på ordningen, inser att hon är den som tar emot: ”Jag är min väns, till mig står hans lust.”

Man skall ju också komma ihåg att några av Jesu liknelser handlar om bröllop: den om bröllopet där många var inbjudna, men få ville komma, liknelsen om de tio brudtärnorna. Bröllopet blir en bild för Guds rike, för den frälsningens tid som Gud utlovar. Så blir det också i Upp. Där säger en ängel till aposteln: ”Kom, jag ska visa dig bruden, Lammets hustru.” Sedan får han se ”den heliga staden Jerusalem, som kom ner från himlen, från Gud”.

Om redan det att han gav vin, visade på hans hemlighet, så underströks det genom att det var vid ett bröllop det skedde. Det är klart att redan det att vatten hade förvandlats till vin, gav anledning till aningar om något gudomligt. Men när de olika detaljerna, välkända genom profeternas löften och längtande fromhet, sammanföll så blev hemligheten med Jesus uppenbar. Och evangelisten kan tillägga att ”hans lärjungar trodde på honom”. Det är klart att det än så länge rörde sig om en ganska enkel tro. Sakta skulle Jesus leda dem in i trons djupare hemligheter. Men det första, och på många sätt svåraste steget, var ändå taget.

Kan nu en modern människa tro på det här. Kan verkligen vatten kan förvandlas till vin? Ja, om man tror att Gud har skapat allt, så är det här lilla förvandlande skapelseundret inte särskilt märkligt. Men låt oss inse att den moderna tidens tänkande är förrädiskt. I stället för att sikta in sig på vad skildringen vill säga, att Jesus uppenbarar sig som den som bär gudomlig härlighet, drar man iväg tänkandet till frågan om undret i sig. Frestarens taktik är sådan: att få oss att ställa andra frågor än de viktiga.

Låt oss nu rikta blickarna mot honom som kommer med vin, om än inte 600 l den här gången. Men lite vin i nattvardskalken räcker för att befästa och fördjupa vår tro på honom.

Postludium, av och med Tomas Appelqvist: