2:a i Påsktid

Högmässa den 8 april 2018 söndagen Quasimodogeniti,

2:ra i Påsktiden, S:t Sigfrids kyrka kl. 1100

Skriftermål

Rena o Gud våra hjärtan och samveten, så att Din Son, när Han kommer till oss, finne i oss en beredd boning. Amen.

Först några ord om den innevarande söndagen. Den kallas ”den vita söndagen” på latin ”Dominica in albis” – underförstått ”depositis” = de avlagda vita dräkternas söndag. Vid söndagens ingång avlade de på påsknatten döpta sin vita dopdräkt, som burits hela veckan, som också kallades ”den vita veckan”. Man deltog sedan i söndagens mässa klädd i sina vanliga kläder. Det gamla latinska namnet på söndagen Quasimodogeniti betyder ”som nyfödda barn” och syftar på pånyttfödelsen i dopet.

Denna söndag har som överskrift: Påskens vittnen. Tidigare stod en gång: Herren vår frälsnings hövding. Detta låter egentligen bättre, särskilt i en tid, då man nästan helt glömmer att tala om Jesus. Texterna kring Påsken talar om lärjungarnas sorg och förtvivlan över Jesu död, deras tvivel och deras tro, när de fick höra om Hans uppståndelse. Denna söndag är kanske mest känd för texten om Tomas Tvivlaren. Vi kan säga, att denna söndag handlar om tron på den Uppståndne och lärjungauppdraget.

Vi läser i Höga Visan 3:2 Jag vill stå upp och gå omkring i staden, på gatorna och på torgen; jag vill söka honom, som min själ har kär. Detta var brudens klagan, sedan hon förlorat sin brudgum ur sikte. Hon stod inte ut. Hon kunde inte dämpa sin oro. Hon kunde inte sitta stilla och vänta. Bruden är Kristi församling. Hon har inte alltid varit vaksam, så att hon behållit sin Brudgum framför ögonen. Hon har då och då liksom somnat och avbrutit vandringen med Jesus. Men vid uppvaknandet har hon saknat Honom, ty trots stor försumlighet har hon haft honom mycket kär. Bruden är också den fromme själv. Hon är helt och hållet beroende av Jesus. Friden, som hon har i sitt inre, får hon av den försäkran om syndernas förlåtelse, vilken Frälsaren dagligen ger henne. Frimodigheten äger hon endast så länge som hon har gemenskap med Herren Jesus. Förlorar hon Honom, då är hon som på det vida havet. Hon börjar förtvivlat söka sin själs Brudgum. Då gäller det att veta, var man skall söka Honom. Det skall man göra på de mötesplatser, som Han själv har utsett.

I detta skriftermål skall vi bekänna, att vi icke alltid haft vår själs Brudgum för ögonen. Då skall vi inte heller förvånas över vår oro. Endast då själen har Brudgummen vid sin sida, kan hon känna frid. Vi bekänner vidare, att vi ofta försummar att söka de mötesplatser, som Brudgummen valt ut. Dessa är Bibelordet, bönen, gudstjänsten, församlingsgemenskapen och nattvarden. Frid åt er alla, säger Herren Jesus, som Fadern har sänt mig, sänder Jag er. Till sist bekänner vi, att vi ofta varit försumliga i lärjungauppdraget.

Ja, så är då Herren i Sitt heliga tempel, Hans tron är i himmelen. Han är ock när dem, som har en ödmjuk och förkrossad ande. Han hör de botfärdigas suckar och vänder Sig till deras bön. Låt oss därför med förtröstan gå fram till Hans nådetron och bekänna vår synd och skuld så sägande:

Predikan

Nåd vare med Er och frid ifrån Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus! Amen.

Våra texter idag handlar alltså om tron på den Uppståndne. Aposteln skriver i 1 Kor 15: 3 ff. Bland det första jag förde vidare till er var detta, som jag själv hade tagit emot: att Kristus dog för våra synder i enlighet med skrifterna, att Han blev begravd, att Han uppstod på tredje dagen i enlighet med skrifterna och att Han visade Sig för Kefas och sedan för de tolv. Därefter visade Han Sig för mer än femhundra bröder vid ett och samma tillfälle, de flesta är ännu i livet, men några har avlidit. Därefter visade Han Sig för Jakob och sedan för alla apostlarna. Allra sist visade Han Sig också för mig. S:t Paulus ville inte, att hans förkunnelse skulle ha varit förgäves. Han ville, att de kristna skulle äga tron på den Uppståndne Frälsaren. Men han visste också, att alla har ju inte tron. (2 Thess.3:2) Denna hans visshet står i motsats till två andra uppfattningar om tron. Enligt den ena är tron så gott som var människas egendom. Enligt den andra, så är tron så gott som ingens egendom. En del människor möter frågan, om man tror på Gud, med förvåning. Varför skulle man inte tro på Gud Någon svårighet att tro, har man aldrig haft. Från barndomen han man haft klart för sig, att det måste finnas en Gud, som ser allt, och som styr, och likaledes en Frälsare, som, blid och god, talar till hjärtat, tröstar människan och håller himmelen öppen.

Läser man i gamla postillor finner man, att det talas mycket om tro. Här varnas även för känslor. Kh Fredrik Landahl skriver: Guds vishet och godhet uppenbara sig däruti, att salighetssaken å människans sida icke avgöres genom andliga känslor, utan därigenom, att människan tror på Guds Son.

Denna barnatro måste man ha med förtröstan, så att man inte blir fridlös. Men vi har en Frälsare, som säger: Frid åt er alla. Han går genom lyckta dörrar. Tron får inte stänga Honom ute, så att Han bara blir en läromästare, som då och då kontrollerar lärjungens allvar i salighetssökandet. Nej, vi måste förlita oss på Guds nåd utan egen förtjänst. Skulle vi tro, att vi först måste uppfylla det och det, för att kunna ta emot Guds nåd, ja då får vi aldrig frid. Frälsaren måste få utföra Sin fridsstiftande gärning i själen. Låter vi inte Honom bliva vår Frälsare på djupet, kan livet bli ett sökande utan svar, en bättringskamp, som aldrig får känna vila och frid och aldrig får sjunga om seger.

Den andra gruppen menar alltså, att tron inte är en läxa för minnet eller ett eftersägande, utan en trång port och en smal väg, en skakande ånger, en bättringskamp och en pånyttfödelse till både hjärta och leverne. Därför är tron sällsyntare än något annat i världen. Den tillhör de få. Här kan man nog säga, att friden i hjärtat saknas.

Ingen av dessa två uppfattningar är den riktiga, när det gäller tron på den Uppståndne. Tron är icke något inneboende i oss. Den är en gåva från Gud.

Åtta dagar efter uppståndelsen, alldeles som det idag är åtta dagar efter Påsk, hade lärjungarna samlats inom lyckta dörrar av fruktan. Fruktan för människor kan göra också oss fridlösa. Nu hade de första otroliga ryktena om Jesu uppståndelse hos några övergått till trons visshet. Andra trodde mer eller mindre. En fanns som ville tro, men inte kunde, Tomas. Evangeliet berättar, att de första lärjungarna fick tron på den Uppståndne, genom att de umgicks med Honom efter uppståndelsen. Han stod mitt ibland dem. De såg Honom. Han talade med dem, och de hörde Hans röst. Han deltog i deras måltider. De förvärvade genom denna gemenskap med den Uppståndne en visshet om att Han levde, en visshet lika stark som vissheten om att de själva levde. Tron blev för dem en gåva given av Gud, då Han lät den Uppståndne framträda och bli synlig för dem. De tog sig icke själva förmågan att tro. Den blev dem given.

Hos Hesekiel läser vi om den stängda porten, kap. 44: Herren sade till mig: Denna port skall vara stängd och får inte öppnas. Ingen får gå in genom den, ty Herren, Israels Gud, har gått in genom den. Den skall förbli stängd. Men fursten får sitta där och hålla måltid inför Herren. Han skall gå in genom porthusets förhall och sedan gå ut samma väg. Man kan tolka den stängda porten på många sätt. Det kan betyda allt, som vi inte förstår; det som endast den Helige kontrollerar. Jesus har nästlat sig in i dödsriket och därmed öppnat dörren. Jesus kan tränga sig in i det stängda hjärtat. Jesus är mitt ibland oss, när vi är två eller tre församlade. Ja, Han är även närvarande, när vi ensamma är i Hans närhet. Jesus går genom lyckta dörrar till de tvivlande, till de oroliga, till de ensamma. Han går genom lyckta dörrar även till den, som vill vara Hans lärjunge, för att stödja och glädja.

Vi andra, som inte har sett eller hört eller vidrört den Uppståndne, varifrån skall vi få gåvan att tro på Honom?  Innan vi själva gör något som helst försök att komma till tro, har Gud lagt grunden åt oss. Det är Skriftens och Kyrkans vittnesbörd. Utan dem hade vi intet vetat och intet trott. Ingen annan väg till kunskap ges oss än deras vittnesbörd, som levde, när Frälsaren uppstod. Deras vittnesbörd och Skriftens ord är gåvan till oss. Detta skall förbereda oss att mottaga Anden, som vill väcka oss och leda oss fram till trons visshet. Vi skall lägga märke till att det i texterna talas om söndag och måltid. Därför kan vi säga att söndagens gudstjänst och gemenskap är av största betydelse, när det gäller att förvärva tron. En annan lika viktig händelse är måltiden – nattvarden. Gemenskapen med Herren Jesus där är av avgörande betydelse för att få tro och få tron att växa.

Visst är det en paradox, att tron på den Uppståndne är en gåva, men att tron är ett förvärv, som människan gör. Var och en, som kommit till tro, känner till denna paradox. Hon vet, att alltsammans varit och är idel nåd. Samtidigt vet hon, att hon själv fått, kanske med bävan och fruktan, skaffa sig sin tro och salighet. Denna motsats kommer hon aldrig att kunna förklara.

Förmågan att tro förvärvade Tomas genom att hålla fast vid lärjungakretsen, fast han kände, att han inte kunde tro på den Uppståndne. Lärjungarna höll sig tillsammans och stödde varandra. De sökte efterfölja deras Mästares befallningar. Deras sammanhållning blev deras räddning. Så skall också hon, som inte har förmågan att tro, söka sig till församlingen. I gudstjänsten söker församlingen gemenskap med Gud. Här kan Anden verka på henne och oss alla. Hon kan kämpa här mot sina tvivel och stärka viljan att tro.

Den Uppståndne har stort fördrag med den verklige tvivlaren. Han begär inte, att någon skall tro blint. Han vill inte, att människan skall tro på vinst och förlust eller med förtvivlans mod. Nej, då vill Han gå in genom vårt hjärtas lyckta dörr för att ge frid, ty där den Uppståndne är, där är frid och frihet, även friheten att tänka och att pröva. Men förmågan att tro får ingen, som inte har viljan till att tro – det är att samla sin själ, gå fram till den Uppståndne och säga: Herre, hjälp min otro!

Har vi undfått trons gåva och förmågan att tro, måste vi föra budskapet vidare och hjälpa den, som kämpar efter tron. Alla är kallade till att vara vittnen – missionärer. Vissa har fått en särskild kallelse till präst- eller diakonämbetet Om detta har talats i annat sammanhang, och vi återkommer säkert till detta, så jag förbigår det nu.

Vi kan minnas från denna dag, att den Uppståndne går genom lyckta dörrar, att den Uppståndne ger oss Sin frid, allt för att styrka vår tro.

Amen

Bön efter predikan:

Lovad vare Gud och välsignad i evighet, som med Sitt Ord tröstar, lär, förmanar och varnar oss. Hans Helige Ande stadfäste Ordet i våra hjärtan, att vi icke må varda glömske hörare, utan dagligen tillväxa i tro, hopp, kärlek och tålamod intill änden och så varda salige, genom Jesus Kristus, vår Herre. Amen

Pålysningar:

Kollekten Annandagen till Alsike blev ………..     Idag tillfaller kollekten vår koinonia. På onsdag mässa här som vanligt kl. 18.30, leds av undertecknad. Nästa söndag högmässa som vanligt kl. 1100 med predikan av biskop Göran.

Välönskan över församlingen:

Fridens Gud, som i kraft av ett evigt förbunds blod, har fört fårens store Herde, vårHerre Jesus, upp från de döda, Han styrke Er i allt gott, så att Ni kan göra Hans vilja! Amen!

Trosbekännelsen

Psalmer: 150: 1 – 2

470:-

465: 2 – 4

465: 5 – 7

359:-

472:-