22:a sö efter Tref

22:a efter Tref. – 2018    1:a årg.    S:t Stefanus koinonia, S:t Sigfrid

362:1-2, 88:-, 265:-, 337:-

Det är en bister rad negativa besked vi får i dagens texter. ”Då skall de irra från hav till hav, driva omkring från norr till öster och söka efter Herrens ord, men de skall inte finna det”, har vi hört profeten Amos säga i GT-läsningen. Och sedan hörde vi Jesus säga i Ev.: ”Ni blir stående utanför och bultar och säger: Herre, öppna för oss! så kommer han att svara: Jag vet inte vilka ni är.” Och som om det inte räcker, så har vi i Ep. hört aposteln Petrus skriva till sina medkristna: ”Mina kära, bli inte överraskade av det eldprov ni måste gå igenom, som om det vore något oväntat som hände er.”

Om vi nu tar det i tur och ordning, så börjar vi med att Jesus alltså säger att han kan komma att säga till människor som bultar på dörren till det hus där han finns: ”Jag vet inte vilka ni är.” Ja, det här förutsätter naturligtvis att de är intresserade av att komma till honom. Så är det inte alltid nu för tiden, får vi ju konstatera. Många av våra medmänniskor bryr sig inte om något annat än vad som finns i det här livet. Och många tycks vara nöjda med det.

Vi som nu ännu en söndag har samlats till gudstjänst kan tycka att det här är märkligt. Vi har fått klart för oss, eller har åtminstone fått en aning om, att det finns något större än det jordiska som omger oss. Bortom denna världens verklighet öppnar sig något större, något som är livets både ursprung och mål. I förhållande till det försöker vi ordna vårt liv. Vi blir angelägna om att bulta på den gudomliga porten, och blir förtvivlade om vi får höra: ”Jag vet inte vilka ni är.”

Men så är det alldeles klart inte för många av våra medmänniskor. Vi skall ha det i minnet, när vi möter dem, och det blir tal om vår tro. Det gudomliga som för oss är en realitet, är en hemlighet som man inte förstår sig på, och ofta inte bryr sig mycket om.

Vad vi får göra är att börja med det vi faktiskt har gemensamt: glädjen att leva som människa och mödan, ibland smärtan, med det. Att försöka övertyga genom att argumentera för att det rimligen finns en Gud brukar inte tjäna mycket till. Vad vi stilla kan göra är att väcka en längtan efter något som vara mindre flyktigt och bräckligt än det jordiska livet.

Men nu händer det ju inte så sällan att man inte är helt nöjd med livet som det är, och faktiskt börjar söka efter något som kan vara mer hållbart. Men då besannas ofta det som profeten sade: ”Då skall de irra omkring och söka efter Herrens ord, men de skall inte finna det.” Vi kan se att det finns en rad företeelser som blir avgörande viktiga, som ibland kan bli som religion. Och så engagerar man sig för att bevara klimatet eller att bli vegan eller att gå på gym och mycket annat. Det är inget fel med något av det, men vi kan ju se att det kan växa och bli ett slags livsgrund.

Om man nu faktiskt vill få höra Herrens Ord, så måste vi notera att det inte är helt lätt att hitta rätt. Vi lever i en efterkristen tid. En spridd mening är att kristen tro har haft sin chans, men misslyckats. Och vi får erkänna att det finns en hel del mörka sidor i kyrkohistorien. Det tjänar ingenting till att bortförklara det. Men vi kan samtidigt påminna om att mycket av det som vi ser som självklart, har kristen grund. Det var i klostren de första sjukstugorna växte fram. Det var de kristna som började med att ta sig an fattiga utanför kretsen av familj och vänner. Det var kyrkan som grundade de första universiteten.

När man för några år sedan skulle beskriva EU:s bakgrund, fanns det i förslaget att det skulle anges vår västerländska kultur har vuxit fram ur kristen tro. Nu ville man inte göra det, av någon tanke av religionsfrihet, förmodar jag. Men jag har svårt att förstå varför det skulle vara så svårt att acceptera faktum. Det handlar ju inte primärt om någon värdering, utan om att beskriva den faktiska historien.

Men läget är som det är: allt större grupper uppfattar inte längre det kristna budskapet som Herrens Ord. Och så kommer de att söka efter annat, ibland utan att hitta något, ibland antar de att ett eller annat budskap skulle ha gudomligt ursprung. Inte heller här tjänar det något till i mötet med medmänniskor att börja argumentera för att det bibliska budskapet är det enda, sanna Herrens Ord vi kan få höra och lita på. Vad vi kan göra är att stilla men envetet vittna om vad vi har funnit.

För det är ju vår tro att Gud faktiskt har gjort sig känd och har talat till oss. Han har benådat människor att förstå att han är Skaparen, och att berätta om hur han har lett historien. Sedan har han mer tydligt talat genom profeter, och vi har deras budskap nedtecknat i GT i Bibeln. Att tala med varandra är en grundläggande del av gemenskap, och det är den tydliga avsikten med det gudomliga budskapet: Gud vill att vi skall få gemenskap med honom.

Det viljan gick så långt att han själv kom som människa i Jesus av Nasaret. Nu var det inte längre fråga om ibland dunkla ord uttalade på avstånd, utan om mötet med en medmänniska. Evangelisten Johannes beskrev det som att själva det gudomliga Ordet blev människa och bodde bland oss, så att vi kunde ’se hans härlighet’, och ’härlighet’ är här ett ord som anger vad som är gudomligt. Vad han sade och gjorde har vi nertecknat i evangelierna i Bibeln.

Jesus själv skrev ingenting, men han utvalde apostlar som skulle föra budskapet vidare. De hade också uppdraget att, under ledning av Guds Heliga Ande, beskriva vad Jesus och tron på honom betyder för livet. Deras utläggningar har vi i de apostoliska breven i NT i Bibeln.

Vi kan alltså i de flesta fall inte göra mycket åt att våra medmänniskor inte uppfattar det på det sättet, annat då än att enständigt vittna om vad vi har funnit.

För oss själva borde väl allt vara frid och fröjd. Men nu får vi höra apostelns maning: ”Mina kära, bli inte överraskade av det eldprov ni måste gå igenom, som om det vore något oväntat som hände er.” Ja, han menar t.o.m. att vår hållning skall vara: ”Gläd er i över att ni delar lidandena med Kristus.”

Eldprov och lidande, är det vad det är att vara kristen medför? Ja, vi ser det i den kristna historien, det är ju inte bara de kristna som står för de mörka sidorna av kyrkohistorien. Och dessvärre ser vi det runt omkring i världen av idag. När vi kristna vittnar om att vi har funnit Herrens Ord i Bibeln och personifierat i Jesus, nöjer sig somliga inte med att bara skaka på huvudet, utan blir så upprörda över det anspråket att de tillgriper våld för att få tyst på vittnesbördet. Så har den kristna historien fått sina ’vittnen’, ’martyrer’ som det heter på grekiska.

Vi kan se att det här finns en hemlighet, som inte är särskilt tilltalande, men uppenbarligen ofrånkomlig. Vägen till Guds rike medför lidande. Det är ett stilla personligt lidande, när vi inte får följa våra egna begär, utan har att anpassa oss till vad Gud vill och förväntar sig av oss. Och det kan bli ett yttre lidande, där vi i många avseenden är befriade, men som ändå få utstå på sofistikerade sätt.

Vi skall inse att den hemligheten har sitt centrum i Jesus. Hans verk fick ingen lysande avslutning, utan ledde till ”pinad under Pontius Pilatus, korsfäst, död och begraven”. Men det slutade inte där, utan vi bekänner också: ”på tredje dagen uppstånden igen ifrån de döda”. Lidandet visade sig leda till liv i djupare dimension än det jordiska. Det är i linje med det som apostelns budskap kan bli: ”Gläd er i stället över att ni delar lidandena med Kristus, ty då får ni jubla av glädje också när hans härlighet uppenbaras.”

Det är det här vi aktualiserar när vi firar nattvard. Vi tar emot det bröd som är ’hans kropp som blir utgiven för oss’ och det vin som är det ’nya förbundet genom hans blod, som blir utgjutet för många’. Och vi svarar med att säga: ”Din död förkunnar vi, Herre, din uppståndelse bekänner vi till dess du kommer åter i härlighet.”

Låt oss då tacka Gud för att vi slipper irra omkring, utan att Herren i sin nåd har låtit oss finna hans Ord. Låt oss be om Andens kraft att förbli trogna i de lidanden som tron tydligen ofrånkomligen medför. Och låt oss lyssna till Herren Jesus och möta honom i nattvarden, så att han inte skall behöva säga: ”Jag vet inte vilka ni är.”