1:a sön i Advent

Psalm 103

Psalm 104

Psalm 105

Jorden är Herrens med allt den rymmer, världen och alla som bor i den. 2 Det är han som har lagt dess grund i havet och fäst den över de strömmande vattnen. 3 Vem får gå upp till Herrens berg, vem får gå in i hans tempel? 4 Den som har skuldlösa händer och rent hjärta, som inte håller sig till falska gudar och aldrig har svurit falskt. 5 Han får väl-signelse av Herren och riklig lön av Gud, sin räddare. 6 Här är det släkte som sökt sig till Herren, som träder fram in-för ditt ansikte, du Jakobs Gud. 7 Portar, öppna er vida! Höj er, uråldriga dörrar! Låt ärans konung draga in! 8 Vem är då ärans konung? Det är Herren, den väldige hjälten, Her-ren, väldig i strid. 9 Portar, öppna er vida! Höj er, uråldriga dörrar! Låt ärans konung draga in! 10 Vem är han, ärans ko-nung? Det är Herren Sebaot, han är ärans konung.

Vi skall nu öppna vårt hjärtas dörrar för Ärans konung, när vi träder upp till Hans heliga tempel, dit bara den skuldlöse har tillträde. Bara den skuld-löse, det betyder, att vi inte utan vidare kan gå ditin. Vi måste renas. Vilken lycka, att vi då har såväl det allmänna som det enskilda skriftermålet!

Så skall vi idag särskilt betänka det, som kyrkoårets sista söndagar lärt oss: Det finns ett före, ett nu och ett efter. Vi ser det i Guds frälsningsplan men också i vårt liv. Bibeln lär oss tydligt, hur synden står och lurpassar för att få oss på fall. Vi faller. Men sedan? Ja, det finns ju två vägar, att stanna kvar i synden eller be om förlåtelse. Med förlåtelsen blir det ett välsignat EFTER.

Före: då är vi alla lika. Se på jungfrurna med oljan. Inte visste man till vilken grupp var och en hörde. Nu: då var de uppdelade i två grupper – de som hade olja och de som inte hade olja. Sedan: En grupp fick följa med in, den andra blev ohjälpligt utanför. Som jag sagt tidigare: Bibelordet har många

bottnar och ibland irrar tankarna hit och dit på associationsbanorna. Vi kan låta den olja, som vi har eller får, betyda det, som Gud vill ge oss genom förlåtelsen:

förlåtelsens olja – lindring för den slagne

nådens olja – du smörjer mitt huvud med olja

trons olja – låt vår lampas olja brinna.

Förlåtelsen är alltså nödvändig för vårt dagliga liv men också för sa-ligheten.

Ja, Herren är i Sitt heliga tempel, Hans tron är i himmelen. Han är ock när dem, som har en ödmjuk och förkrossad ande. Han hör de botfärdigas suckar och vänder Sig till deras bön.

Låt oss därför med förtröstan gå fram till Hans nådetron och bekänna vår synd och skuld så sägande:

P R E D I K A N

Nåd vare med Eder och frid ifrån Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus! Amen.

Jesu! låt mig städse börja

I ditt namn allt, vad jag gör,

Att jag måtte framgång spörja,

Och så sluta, som jag bör!

Ett nytt kyrkoår börjar. Allt som där kommer att ske, kommer att ut-vecklas till nya händelser, nya handlingar. Vad Gud gör, vet vi inte och behöver ej heller bekymra oss om. Men det, som vi skall göra, behöver vi sörja för. Däri-från kommer hur det blir för oss här i världen. Skall vi få trevligt, blir det ånger,

blir det olycka eller sällhet. Hur svårt och tungt är egentligen inte det ansvar, som är lagt på ett stackars svagt, dödligt hjärta!

Det är bara de borgerliga åren som i tidernas lopp har uppmärksam-mats. Där antecknas världshändelser, de jordiska herraväldenas uppgång och fall, deras herrars korta storhet och i graven försvinnande härlighet. Kyrkoåret är tyst och obemärkt. Men ändå sammanhåller det som med ett osynligt band de övriga åren och inflätar i dessas ofta mödosamma och mörka dagar sina ljusa högtider, stilla dagar av bön och visar hän mot det rike, som aldrig skall förgås.

Det är intressant att läsa om kyrkoårets utveckling. De stora högtiderna har mycket länge haft en förberedelsetid. Antalet adventssön-dagar har varierat. På 1000-talet fastställdes de till fyra. En intressant sak skall vi notera. I nuvarande Evangeliebok har fjärde Advent blivit en Mariadag. Man vet, att redan omkring 430 firades söndagen före Juldagen som en Mariafest på vissa håll. På en synod i Toledo 656 beslöts, att Marie bebådelse skulle firas åtta dagar före jul, alltså 18/12, för att man inte skulle behöva fira denna glädjedag under den stränga fastan före Påsk. En Mariadag före Jul har alltså gamla anor. Från 1000-talet har vi även Adventets innehåll klart. Man började kalla sönda-garna för Dominicae adventus Domini – söndagar före Kristi ankomst, tidigare söndagar före Jesu födelse. Man talar om Kristi ankomst i köttet, i människans sinne och till domen. Så fortsätter vi även idag att i Advent tala om Honom, som kom, som kommer och som skall komma.

Vi kan inte söka inom oss själva svaret på vad vi skall göra under den tid, som ligger framför oss i det nya kyrkoåret. Inte heller kan vi i världen söka svaret. Det är blott en början, som är god, ett fullföljande som är välsig-nat, ett slut, som är saligt.

I Jesu namn skall stå över alla våra förehavanden. Han säger själv: Mig är given all makt i himmelen och på jorden. Det är inte en vanlig herre, som vi skall följa och bekänna. Det är Konungen i sanningens rike. Visst ser man inte alltid Hans makt. Det sägs också, att Han är den mest förak-tade bland människors barn. Inte heller är det minnen av stor prakt och makt som frammanas i kyrkoårets gudstjänster. För församlingen berättas, att Han föddes i ett stall och lades i en krubba. En annan gång omtalas, att h

Han misshandlas och plågas. Till slut döms Han som en brottsling till döden. Visst omtalas då och då någon undergärning som blixtrar igenom Hans mänsk-liga förnedring, men ofta talar vi om förnedring, ringhet, smädelser. Mot detta står Hans egna ord: Mig är given all makt.

Denne Konung i sanningens rike firar vi särskilt idag på kyrkoårets första dag. Det heter, att Han skall beskydda och bevara oss för all skada och farlighet och att Han i striden, i den strid, som även vi har att genomkämpa,

omfattar oss med Sitt konungsliga beskydd. Vi ser Honom idag rida in i Jerusa-lem på en åsna. Människorna hade stora förhoppningar på Honom. Han skulle säkert befria dem från romarnas tyranni. Professor Fridrichsen tycker, att den urkyrkliga teologien varit lite för ivrig att söka finna profetior om Jesus i det Gamla Testamentet. Han menar, att man velat återfinna för många detaljer. Det behöver inte innebära några svårigheter, om vi bär i minne huvudprinci-pen, att Gamla Testamentet hänvisar till Messias, och att Jesus utförde Sin gär-ning i övertygelsen om att uppfylla Guds löften genom profeterna. Intåget i Je-rusalem, som det skildras av S:t Matteus, visar med vilken instinktiv säkerhet den kristna tron tog ut de betydelsefullaste orden i GT och tolkade dem i upp-fyllelsens ljus, orden från Sakarja i dagens Epistel. Denna syn på Messias som Fridsfursten har paralleller hos Jesaja kapitel 9 och 11 Även andra tankar dök upp då och då i Israel. Hos Jeremia ser vi framtidshärskaren som en krigare-gestalt, krigshjälten till häst. Men den äkta trons profetia väntade all hjälp av Gud. På underfullt sätt skall världsmakten krossas, dess maktmedel förintas, så att Israels konung kan rida in i sin huvudstad på det i fredstid vanliga riddjuret, det som av ålder bar såväl konungen som meniga män i Israel. 1 Mos. 49:11: Han binder vid vinträdet sin åsna, vid ädla rankan sin ås-ninnas fåle.

Genom Sitt intåg i Davids stad Jerusalem ridande på en åsna visade Jesus, att Han stod på trons linje och ville uppfylla trons hopp. Han skulle inte uppfylla de messianska drömmarnas mänskliga planer, utan som Guds redskap göra Faderns vilja. Han red alltså in i staden såsom trons grundläggare och fullkomnare (Jfr. Hebr. 12:2)

En annan av mina förebilder Retzius ger ytterligare ett bevis på Bibelordets många bottnar och tolkningar. Först talar han om hur viktigt det är, att Jesus är min Konung. Visst skulle denne Konung vara välkommen i våra liv; Han som i Sina Ord med så många dyra löften fast och visst. lovat oss frälsning. Retzius tar sedan fasta på orden Förer dem till Mig! Ta dem och led hit dem! Det får bli en uppmaning till alla kristna gentemot avfällingar och icketroende: Fö-rer dem till mig. Han skriver: Alltså måste arme botfärdige syndare warda förde till Jesum. Han är ju kommen för att frälsa det förlorade. Luk. 19. Jesus ro-par kom till Mig ni alla Matt. 11.28; Ps. 103:3a han förlåter alla mina synder. Till Jesus, såsom den rätte mannen, ifrån den de väl lupit, men nu skola trösteligen återkomma Jer. 3:1 (jag läser hela versen) Om en man skil-jer sig från sin hustru och hon lämnar honom och gifter sig med en annan, kan han sedan gå tillbaka till henne?

Blir då inte landet vanhelgat? Och du som har horat med många män, skulle du få komma tillbaka till mig? säger Her-ren.

Det är intressant att notera, att prästerna förr oftare än nu hänvisar till skriftställen hela tiden.

Vi lär oss alltså idag, att vi skall ta mot Herren Jesus i våra liv. Vi lär oss vidare, att vi skall föra människor till Honom. Förer dem till mig. Jag skulle dessutom lägga in i dessa ord, att vi skall föra till Jesus allt, som Han vill ha av oss. Det är vårt hjärta, vår tro, vår lydnad, våra goda gärningar för medmänni-skans skull, vår bön, vår lovsång, vårt tack, lov och pris. Ja, listan kan göras lång.

Även detta nya kyrkoår skall vi alltså stå under Jesu herravälde. Vi skall börja allt i Jesu namn. Då kan vi få framgång. Ja, kanske inte framgång i världsliga ting men framgång i vårt inre liv, att vi kommer allt längre på helgel-sens väg. Slutet kan då bara bli ett: evig salighet.

A M E N

Bön efter predikan:

Låt oss bedja med Wallins ord:

O, min Frälsare! så vill jag börja äfven det år, som idag träder upp öfver Din församling, och på hvilket Du med nåd och sanning ännu besöker jor-den. Om slutet deraf skall af mig upplefvas, eller någon af dess dagar varder min sista, det sörjer jag ej för; det hemställer jag till Dig. Endast hvarje min dag upp-går, hvarje min gerning sker i Ditt heliga namn, så är jag nöjd med Ditt behag och alltid viss på Din kärleksfulla närvarelse. Kom, o Jesu, blif mig när, i alla mina frestelser och bekymmer, mina strider och öden: så vet jag, att allt går väl – Och sedan, – låt mig blifva der Du är: i de heliges och sälles hemvist, i ljusets och fridens eviga rike, der alla knän skola sig böja i Ditt namn och alla tungor be-känna, att Du är Herren! AMEN

Välönskan över församlingen:

Fridens Gud helge Er helt igenom och bevare Er hela och oskadda, när vår Herre Jesus Kristus kommer! Amen. 

Psalmer: 103: 1 – 4

655:-

104: 1 – 4

105:-

109: 1

109: 2 – 3

39:-

108:-

Psalm 109

Psalm 39

Postludium