12:e sön. e. Tref.

Ingångspsalm 78

Psalm 284

Högmässa 12:te söndagen efter Trefaldighet den 19 augusti 2018

S:t Sigfrids kyrka kl. 1100

Texter: 1 Mos. 1: 24-26. 2 Kor. 3: 4-8 + 17-18, Mark. 7: 31-37

Liturgisk färg: grön

Skriftetal

Oremus:

Rena o Gud våra hjärtan och samveten, så att Din Son, när Han kommer till oss, finne i oss en beredd boning. Amen.

Vi läser i dagens GT-liga text om skapelsen. Jag har lite svårt att koppla den till överskriften: Frihet i Kristus, men vi skall använda den i vårt skriftermål. Det är intressant att se, hur viktigt man i svensk liturgihistoria hela tiden ansett det vara med en ordentlig förberedelse och syndabekännelse inför Nattvarden. Ibland har boten nästan skymt glädje- och tacksägelsemotivet. Den gamla avslutningen, som jag brukar ha på skriftermålet, har funnits med sedan 1894.

Nåväl, idag konstaterar vi åter, att människan är skapad till Guds avbild. Hon skall råda över skapelsen. Det är ett stort ansvar, och här brister både den enskilda människa såväl som mänskligheten. I det här skriftermålet får vi först bekänna, att vi gör för litet för skapelsens väl. Vidare får vi bekänna, att vi inte alltid tänker på att vi är Guds avbild med allt, vad det innebär. Här kanske vi kan få in detta med frihet. Vi är skapade med fri vilja. Vi kan välja mellan gott och ont. Gud vill inte ha marionetter utan människor, som älska Honom av fri vilja. Vi bekänner då vidare, att vi ibland väljer fel, med vilje eller oförstånd.

Friheten blir en riktig frihet först, när vi tagit emot Jesus. Det är lätt att fastna under Lagen. Det blir en mekanisk efterlevnad av tvång utan glädje. Vi läser i Episteln: Ty bokstaven dödar, men Anden ger liv. … och där Herrens Ande är, där är frihet. Vi bekänner, att vi inte jämt låter Anden verka på oss. Hur definierar vi då frihet? H. G. von Schéele skriver: Att vara fri vill icke säga att förmå göra hvad som helst – i den meningen är icke ens Gud fri – utan med frihet i dess sanna bemärkelse förstås medvetandet att kunna handla i öfverensstämmelse med sitt eget väsens inre kraf utan hinder af några för detsamma främmande intryck. Ja, då gäller det verkligen att ha del av Guds Ande. Annars är sinnet inte fritt, utan står under egna uppfattningar, den allmänna meningen, människors förväntningar m.m. Här är ytterligare en bekännelse: Inte alltid ledd av Anden.

Vi skall även i detta skriftermål tacka, tacka för att Gud genom Sin Ande vill leda oss genom livet, vill ge oss förstånd, vill ge oss frihet och vill ge oss del av de eviga sanningarna, över vilka vi får storligen glädjas.  

Herren är i Sitt heliga tempel, Hans tron är i himmelen. Han är ock när dem, som har en ödmjuk och förkrossad ande. Han hör de botfärdigas suckar och vänder Sig till deras bön. Låt oss därför med förtröstan gå fram till Hans nådetron och bekänna vår synd och skuld så sägande:

Predikan

Nåd vare med Er och frid ifrån Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus! Amen.

O Du, som oss gifwit förmåga att höra

De toner som ljuda i luft och på jord!

O öppna i nåde ock själarnas öra

För kärlekens röst ur Ditt lefwande Ord!

Att icke de röster, som sorla i werlden

Och bjuda till jordiska fröjdernas ro,

Må willa wår ande till kärlek för flärden

Och draga oss bort ifrån barndomens tro.

Ack lär oss att bedja med hjertliga böner,

Och sjunga Din ära, all werldenes Far!

Du Fädren bönhörde, – bönhör deras Söner,

En Fader för alla förblif, som Du war!

Så skola på jorden Ditt namn wi lofsjunga,

Din kärlek beprisa med hjertelig fröjd;

Till dess wi en gång med en renare tunga

Få lofwa Dig evigt i himmelens höjd.

Amen. (J.a. Olin)

S:t Markus placerar berättelsen efter den om den syrisk-feniciska kvinnan. Här botar Jesus hennes dotter, trots att de båda inte tillhör gudsfolket. Texten visar emellertid på Jesu Messiasgärning, och i GT läser vi om framtiden.

Alla blev överväldigade… De närvarande åskådarna kände väl till framtidshoppet och löftena. I Salomos vishet kap. 10 berättas om visheten som de rättfärdigas räddare.  V 21: Ja, visheten gav röst åt de stumma och lät barnen tala rent. Hos Jes. 35: Han kommer själv för att rädda er. 5Då skall de blindas ögon öppnas och de dövas öron höra. 6Då skall den lame hoppa som en hjort och den stumme brista ut i jubel. Precis så här uppfattade naturligtvis folkmassan det skedda. Och alla blev överväldigade och sade: ”Allt han har gjort är bra…” Detta är en återklang av orden i Gen. 1:31: Gud såg, att allt, som Han hade gjort, var mycket gott.

Som rubrik över en predikan om det här skulle väl Andlig dövstumhet passa. Det är ju så också, att genom missbruk av tal och skrift blir orden utan mening; de blir stumma och utan makt att uträtta något. Ett vardagligt exempel av detta är berättelsen om pojken och vargen. Vi känner väl alla till den.  Pojken tyckte, att det var roligt, när människor förskräcktes, då han ropade: ”Vargen kommer”. Till slut brydde man sig inte, inte ens när vargen verkligen kom. En människa, som är känd för att ljuga, har svårt att bli trodd.

Här kan även dessa ord passa in: Det är inte de friska, som behöver läkare, utan de sjuka. Jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga utan syndare. Om icke Jesus hade ett ömmande hjärta för syndare, skulle de, som inte vill höra, icke få någon hjälp till omvändelse.

Vår andliga dövstumhet visa sig i vårt förhållande till nästan. Där visar det sig, om vi är lyhörda för vår nästas behov, och om vi kan tala rätt ord i rätt tid. Ett samtal kan trots många ord vara stumt. Men det gäller att skilja på samtal och samtal. Ett samtal om väder och vind, ditt och datt, kan vara ett försök till närmare kontakt. Lyhördhet är av nöden, då vårt förhållande till nästan är viktigt, eftersom vi skall vara vittnen om Jesus i världen och sprida kunskap om Guds kärlek.

Nils Bolander har skrivit lite om andlig dövstumhet. Det finns människor, som aldrig hör, vad andra egentligen säger. Det finns kristna, som vid andakten är fullt upptagna med egna tankar och funderingar. Det blir inte, som Samuel sade: Tala, Herre, Din tjänare hör, utan Hör, Herre, Din tjänare talar. Jag citerar: Så länge Guds Ord inte når fram till deras – alltså våra – hjärtan och verkar vilja och gärning, kan de heller inte tala till Gud och om Gud. De är andligt dövstumma. Andlig dövstumhet, det dubbellytet, lurar på oss litet var. Den som menar sig stå, han må se till, att han icke faller. Jesus sade inte endast till Sina första lärjungar: I haven ju öron; hören I då icke? Han säger det också till oss. Hör vi till dessa, som hör Guds Ord, utan att höra det? Slut citat.

Vi måste se till att trons stora ord verkligen har en rätt och riktig betydelse för oss. Bolander berättar vidare om en medelålders man, som satt och gjorde upp räkningen med sitt liv, att han anförtrodde dagboken med följande ord: Det enda jag vet är detta: Mitt öde har stelnat… Mitt liv är i yttre mening slut. Det finns säkert många, som tänker så, när det är stopp på vidare karriär och större livsmål. Det blir tyst och stumt. Här måste Jesus få komma in och öppna ögon och öron. Då får vi framtidstro, framtidshopp och en ny syn på tingen. Vår tunga kan lösas till att tacka och lova Gud, till att sprida vidare vår upptäckt.

Jesus botar den döve och nästan stumme. Så vill Han också bota oss, så att vi verkligen hör, vad Guds Ord vill säga oss. Vi får icke stirra oss blinda på våra egna upplevelser. Vi måste höra Guds Ord och dess budskap. Vi skall titta på fakta utanför oss själva. Vi vet, att även Jesu motståndare var tvungna att erkänna, att under skedde.

Nu idag är det tid att åter vända om från egna upplevelser och iakttagelser till verkliga fakta om Herren Jesus för att få en stark tro på Honom.

Nu idag är det tid att åter vända om till den store läkaren, Herren Jesus, för att av Honom bli botad från den andliga dövstumheten.

Nu idag är det tid att åter vända om från egoism och egen bekvämlighet för att hjälpa våra medmänniskor och vittna om Herren Jesus.

Amen. 

Bön efter predikan:

Amen.

Pålysningar:

Kollekten förra söndagen till  Missionsprovinsen uppgick till         och i onsdags till Frälsningsarméns Skogsbo 71:-. Kollekten idag går till vår koinonia. På onsdag mässa i 12:te veckan efter Tref.  samt mässa på fredag, då vi firar S:t Bartolomeus. Dessa mässor och nästa söndags högmässa leds av biskopen. 

Välönskan över församlingen:

Gud, som förmår göra mer, ja, långt mer än allt vad vi ber eller tänker, efter den kraft, som är verksam i oss, Honom tillhör äran i församlingen och i Kristus Jesus, alla släkten igenom, i evigheternas evighet! Amen.

Trosbekännelsen

  

Psalmer:   78:-

  00

284:-

407: 1

407:  2-3

  92:-

  14:-

  

Psalm 92